Så. Då har jag sett dem. Äntligen. Och de var, ungefär, så bra som jag hade förväntat och önskat. Full energi från start till mål. Tveksamt om jag varit på en konsert med så mycket fart hela vägen, någonsin. Det brukar alltid, medvetet, dippa – någon gång. Ett lugnt parti här, ett akustiskt parti där. Inte igår. Kickspark rakt i solar plexus hela vägen. Det blandat med en charmör av gigantiska mått (Grohl), en trummis (Hawkins) som hamrar sönder trummorna samtidigt som hans lilla son står bakom och trummar lika mycket med sina små fingrar, en publik som är med på varenda not och en sol som värmer oss hela kvällen. Helt enkelt: magiskt.

Några tankar:
1. Blev först förvånad när man lagt in Arlandria i spellistan, men den visade sig vara det starkaste nya spår de har. Gillar överraskningen.
2. Taylor Hawkins – måste ändå vara ett ultimat skateboard-stjärne-namn?
3. Älskar hur Foo Fighters slår död på Rock n’ roll-myten om droger, alkohol, dåligt beteende och poserande. Grohl är inget annat än en myspappa som på riktigt älskar det han gör, bandets barn springer runt i kulisserna och kikar fram då och då, i deras rider står bland annat målarbok istället för whiskey – sällan har rock känts så…mysigt.

Här skriver Jocke om konserten.

Ps: första konserten med nya kameran, INTE riktigt säker på hur man använder den ultimat som ni ser..sorry.
Kolla in klippet vid 1:25 typ, fin svensk-hyllning.

Bara jag som tycker det är snyggt med förstärkare?

Gäng-pepp.

Finaste Sanna hade åkt från Malmö för att trycka in min näsa – Love it!