Hmmm, vad ska man säga om en sån här typ av film? Inte så mycket egentligen. Det är en romantisk komedi som är lite småmysig sådär och eftersom Steve Carrell är med så blir den också lite rolig emellanåt. Men det är knappast någon film som stannar kvar i ditt medvetande alltför länge efteråt. Jo, kanske för att Ryan Gosling och Julianne Moore är så brutalt snygga båda två. (dock att jag föredrar en mer skinny Gosling framför den här krallige biffiga saken).

Oh well, make får reda på att fru har varit otrogen och vill skilja sig. Make får sammanbrott och börjar hänga på krogen där han får hjälp med raggandet av äkta player som sen finner kärleken i en rödhårig söt tjej. Ungefär så är storyn som sen såklart spinnar loss lite. Det funkar helt enkelt.

Carrell är bra på sin vanliga mimik. Moore är alltid bra. Gosling är detsamma även om det är ovant att se honom i en sånhär ”lättsam” roll. Emma Stone får jag inget grepp om, gillar jag henne eller är hon rätt menlös?

Två gånger blir det riktigt bra: ett känslomässigt telefonsamtal mellan makarna och sonens fina kärlekskval. Annars funderar jag mest på det logiska i att playerkillen blir kär och alla hans demoner upplöses i ett nafs? Är det verkligen SÅ enkelt? Nej, såklart inte, men det här är Hollywood.

Shit, vilken menlös recension, ungefär som filmen. Men, ändå, mysigt underhållande: NNN

PS: gå på rom-com en fredagkväll? Jisses, vilket party. Folk applåderar och skriker och lever. Rätt kul ändå.