Michael Fassbender. Herregud. Vad. Bra. Han. Är. Och det säger jag inte bara för att filmen inleds med cirka 1 minut i en närstudie av Fassbenders nakna kropp. Det här är en djupt tragisk, obehaglig, närgången, vidrig och sorglig studie i en trasig människas liv. Fassbender teamar återigen upp med Steve McQueen (Hunger) för hans andra film som regissör och man kan inte låta bli att undra vad som händer i McQueens undermedvetna då han själv påstår att han är en glad jävel för jisses, this is some deep shit.

Brandon lever sitt liv på Manhattan på något slags American Psycho-liknande vis med framgångsrikt jobb, snygg garderob, festande, kvinnor och med ett djupt sexmissbruk i det dolda. Hans syster (Carey Mulligan) är hans enda riktiga band till någon slags verklig och varaktig relation men de gör båda sitt bästa för att förstöra den. 

Trasigt.

Det fina med filmen är att man aldrig frå reda på hela sanningen. Självklart förstår man att det ligger någon slags hemlighet kring en vidrig uppväxt och barndom och pyr men vi blir aldrig skrivna på näsan och vi blir aldrig uppläxande om hur man bör leva sitt liv. Det är helt enkelt en berättelse om människan. Hur jävla dåligt man kan må och hur svårt det kan vara att komma vidare när man hatar sig själv.

Otroligt gripande och välspelat.

Betyg: NNNN