Segt. Det är första ordet som poppar upp. Tyvärr. Jag hade hoppats att Guy Ritche lyckats bibehålla den fart och humor man hade i film nummer 1 om den klassiske mr Holmes och hans buddy Dr Watson. Dessutom är den ju kryddad med Noomi Rapace vilket får alla svenskar att gå i spinn av stolthet. Men icke. Det fanns ändå rätt många bra förutsättningar, låt oss stolpa upp dem:

– Robert Downey Jr ÄR Sherlock Holmes inkarnerad. Han är lika witty, halvgalen, smart och annorlunda som den fiktive gestalten. Möjligtvis är RDJr mer älskvärd.
– Filmen är förvisso en uppföljare men å andra sidan helt fristående, det finns ingen anledning att man måste överskugga den första filmen med mer explosioner och coola stunts.
– Man hade i ettan skapat en härlig känsla av Doyles London som man skulle kunnat bygga vidare på.
– Man hade två starka kvinnliga skådisar i casten: Noomi Rapace och Rachel McAdams.
– Man hade världens bästa ondska bad guy-namn:  Professor Moriarty.

Trots detta lyckas man inte utnyttja sina guldlägen. Robert Downey gör vad han kan men det blir mest Giy Ritchie-porr av scenerna än plats för honom att skina. Man går i uppföljar-fällan totalt med ännu mer av allt vilket bara blir tröttsamt och till slut ganska händelselöst även om det låter motsägelsefullt. Man lämnar London till förmån för skog och stad i Frankrike. Kvinnorollerna blir endast statist-sidekicks till de viktiga manliga rollerna (även om både Noomi och Rachel gör det med den äran) – det man lyckas allra bäst med är med MORIARTY (asså, hallå bra namn!!) Favoriten från Mad Men, Jared Harris gör en mycket bra ondskefull motståndare till vår hjälte.

All in all: En helt ok actionrulle som man kan halvslumra till i julmatskoman men inget man springer efter senap för. (hmm, förstod inte själv den liknelsen riktigt, sorry)

Betyg: NN

Ps: Man känner dock en stark, stark längtan efter BBC-versionen av Sherlock!