Den här kommer vara långt ifrån det bästa jag någonsin skrivit då jag var starkt jet-laggad + hade inte sovit en blund natten före på grund av Packers-match och Golden Globe (Packers-förlust men Homeland-vinster!). Jag jobbade alltså hårt med att inte somna och folk som satt bakom mig måste ha trott att jag hade tourettes på grund av ständig rörelse och nypande av mig själv i biofåtöljen. Nog om det. Ni fattar upplägget.

J.Edgar. Som jag hade sett fram emot den. Ett personporträtt av denne högst intressanta person av självaste Leonardo Di Caprio. Dessutom i regi av Clint Eastwood. Vad kunde gå fel?

Well, för att börja med. Den är 2:17 lång. Jag brukar inte ha något problem med långa filmer. Men då måste den verkligen fånga en. Och, nu kan det ju då återigen vara så att jag var för trött, men jag fångas inte. Storyn är inte tillräckligt spännande för att hålla i 2:17. Det blir för segt. Det är en intressant tid i världen och Hoover var en intressant person men man lyckas inte riktigt få fram det, trots att Leo naturligtvis gör sin beskärda del av bra agerande. Även Armie Hammer funkar i sin roll som Hoovers möjliga kärleksföremål.

Men – det som stör allra, allra mest är makeupen. Man har satsat enormt på att få Leo att likna Hoover vilket man lyckas bra med. Men sen då? Armies Clyde Tolson ser ut som han har en gummimask på sig och Naomi Watts karaktär har sprickor i hela ansiktet av avflagnat smink. Tog produktionspengarna slut när man arbetade med Leos rynkor? Hur ska man kunna ta en story på allvar om produktionen ser ut som ett skämt?

OERHÖRT ledsamt.

Det blir, på riktigt, svårt att koncentrera sig på nått annat. Det och att hålla sig vaken. Tyvärr.

Betyg: NN

OBS: Tillägg, filmen är inte på något sätt dålig bara seg och inte så engagerande.