Eftersom jag var utomrikes (nära New Jersey till och med) och jobbade loss när Whitney Houston avled så har jag liksom inte hunnit reflektera över det eller hennes musik i någon större skala. Det mesta är ju redan sagt naturligtvis men kortfattat: rösten, rösten, leendet, smärtan och rösten. Ungefär så. Låten ovan ÄR rösten. Helt sinnessjukt skarp. Hennes leende var magiskt, en gigantisk mun med bländande tänder. Hela hon var sinnebilden av en vacker kvinna för mig när jag var 8 år då How will I know kom. Det coola med Whitney var också att det aldrig var något snack om hudfärg, hon sågs som en vacker och fantastisk artist och inget annat. Så borde det alltid vara. Med det sagt så såg man smärtan i hennes ögon och sånger långt innan man egentligen förstod att något var fel, men det gjorde henne också mänsklig och på något sätt ännu vackrare. Så tack miss Houston, we love you.