Frågan är inte om det är en bra film eller inte. Frågan är om någon kommer gå till en biograf för att se en film som heter Laxfiske i Jemen? Hur tänkte man här egentligen? Förvisso är det en adaption av en bok med samma namn men med tanke på att filmindustrin inte brukar ha några problem med att förändra det mesta till sin fördel är den här titeln helt obegriplig.

Men ok. Låt oss försöka glömma det för ett ögonblick. Även om det är svårt. Lasse Hallström. Bredvid Spielberg, kanske den mest romantiske mannen i Hollywood? Här har han satt tänderna i en politisk satir och ut kom en kärlekshistoria. Såklart. Jag tycker om Hallström, så det här är ingen kritik mot honom i sig. Men, här tappar man det som egentligen är roligt och intressant i storyn. Nämligen hur politiskt spel kan fungera. Kristin Thomas Scott (som jag älskar denna skådis) gör dock sitt bästa för att föra fram samhällssatiren. Men hon gör det ensam.

Storyn kretsar kring en vision som en rik (och i filmen OERHÖRT vis) shejk har att: att kunna fiska lax i Jemen. Då PR-geniet (Kristin T-S) inser att det här är en guldgruva rent popularitetsmässigt – när folk matas med krigsbilder från områden runtikring behövs nämligen en solskenshistoria. Byråkraten, fiskaren och cynikern Fred (Ewan McGregor) får mot sin vilja uppdraget att se till att det hela blir av och tillsammans med Emily Blunt upptäcker han en ny värld. En värld där allt är möjligt. Enter the löööööv.

De första tjugo minuterna är det här en underhållande satir. Men sen utvecklas den mer till en ganska seg kärlekshistoria som man inte riktigt bryr sig om även om den på något sätt känns ganska verklighetstrogen och fin. Kärlek på jobbet liksom. Ewan och Emily gör fina rollprestationer. Absolut.

Men mycket mer än så blir det aldrig.

Betyg: NN