the Artist. Stumfilm. Svartvit. År 2012. Modigt och samtidigt oerhört smart. Weinstein är inte så dum han. Hyllad av branschen för att han vågade satsa på en svartvit stumfilm i en era där de flesta filmer som släpps har mega-crash-boom-bang-effekter och/eller valfri manlig hunk i huvudrollen. Men – är det inte då det smartaste man kan göra? Att göra något helt annat. Något som verkligen skiljer sig från allt det andra. Jag tror inte ett skit på att Harvey Weinstein värnar om särskilt mycket filmkonsten. Det här var ett genidrag rent affärsmässigt. Klart en sån film skulle få uppmärksamhet om man lade ner rätt marknadsföringskraft bakom. Och så vann den också Oscar på Oscar och Globe på Globe. Smart. Helt enkelt.

Men. Det spelar ju inte så stor roll egentligen. Är den då så bra som en Best picture-Oscar säger? Både jag och nej.

Ja för att det är helt sjukt imponerande hur snygg och smart den här filmen är. Inte en enda gång satt jag och saknade muntlig dialog. Inte en enda gång satt jag och tyckte det var tråkigt för att det inte fanns ljud eller färg. Det är en visuell upplevelse och musiken är briljant, briljant! Skådespelarna Jean Dujardin och Bérénice Bejo är fenomenala och det är skam att inte också Bejo fick en Oscar för sin roll. Längesen jag såg två aktörer uttrycka så mycket känslor utan att prata. Fantastiskt. Sen arbetar man snyggt med ljudet på vissa delar av filmen som jag inte ska avslöja, men man blir kort och gott: jävligt imponerad.

Sen är det egentligen ingen speciell story. Det är ingen handling vi inte sett tusen gånger förr. Det är inget nyskapande. Det är inte spännande. Vi vet vad som kommer hända, mer eller mindre.

Du ska se filmen för dess hantverk och inte för storyn. Så nej, jag tycker inte den är värd Best picture. Däremot många andra priser. Vi pratar mer om the Artist i torsdagens FILM, då med Alex Schulman som gäst.

Betyg: NNN