Det finns bara en sak som hindrar mig att ge the Avengers fem freaking plus och det är den osannolika (pun intended) Hulken. Jag kommer tillbaka till det. För först: GAAAAAAAAAH, så bra det var. Blir lycklig som ett barn bara jag tänker på den och längtar tills jag kan se den igen. Så bra var det. Nu är det ju också så att superhjälte-genren är min absolut bästa genre och det hoppar till i magen bara jag ser den inledande Marvel-grafiken. Sån nörd är jag. Men, det kan inte hjälpas, det här ÄR bra.

Då filmerna som släpptes för att slutligen leda oss fram till Avengers (Captain America, Thor, Iron Man 2) inte var så himla mycket att bli exhalterade över så var förväntningarna inte skyhöga. Jag var också rätt orolig att storyn skulle bli styltig och att man inte skulle få alla hjältar att agera ihop utan att det skulle bli uppdelat och krystat. Men icke. Samspelet hjältarna och skådisarna emellan var snudd på perfekt, manus var bra, rappt och smart utan att hamna i för mycket oneliners-klyscha-land. Framför allt var den jävligt rolig. På riktigt rolig. Inte helt lätt att få till i den här typen av film. Dessutom är det en av få filmer. förutom Avatar, som verkligen gjort bra 3D. Actionscenerna blir coolare och man får verkligen en känsla av att vara nära. Snyggt.

Så då till svaga länken som ironiskt nog är den starkaste i gänget. Mark Ruffalo gör Hulken briljant, antagligen den bästa som någonsin spelat Hulken. MEN. Det finns ingen logik eller rimlighet i hur Hulken agerar. Ok, ok – det finns inte så mycket rimlighet i superhjältefilmer överlag kanske någon vill påstå här nu, men om vi skiter i det för en stund så blir man lite lätt irriterad på hur man bara hoppar över att visa eller förklara varför Hulken helt plötsligt out of the blue kan göra skillnad på gott och ont? Det är mycket, mycket konstigt.

Men förutom det: ACES!

Betyg: NNNN