Det finns inget svårare att skriva en text kring ett ämne som man inte har starka känslor för. Det är SÅ mycket enklare att såga nått eller hylla nått. Att bara gilla och tycka är helt ok är liksom så himla mellanmjölk och trist. Exakt så känner jag för den här filmen. Mellanmjölk. Jag skrattar ibland. Jag ler litegrann. Jag stör mig ibland. Jag känner mig uttråkad ibland. Det finns liksom inte så mycket mer att säga ändå. Men ska försöker i punktform för enkelhetens skull.

• Vi har vant oss vid att Sasha Baron Cohen ska ta ett ordentligt skamgrepp på alla våra fördomar. Här fattas det eftersom all komik görs på sånt sätt som vi sett tidigare. Bortsett från några få scener (förlossningsscnen, hallå!) så har vi sett alla gayskämt, rasskämt, sexskämt och judeskämt förr. Det funkar men berör inte.
• Kärlekshistorian mellan Cohen och Ana Faris känns lite väl inklistrad och oäkta. Egentligen är alla skådisar utom Sasha själv ganska usla.
• En riktig höjdpunkt är Diktatorns tal om Amerika mot slutet av filmen. Snygg diss mot det ”fria landet”
• Roligt är att  man gjort om alla textlåtar som är med i filmen från amerikanska till arabiska. Tjusigt grepp.

Ett litet PS: Problemet med komedier är att hur man upplever den är så himla beroende av vilket humör man är på. Jag skulle definitivt uppskatta den här mer en trött söndag under filten på soffan än en stressig torsdag eftermiddag.

Betyg: NN

Update: har nu sett om the Dictator, är benägen att ge den NNN istället. Där ser man vad ens humör kan påverka.