Vi recenserar Hypnotisören i denna veckas avsnitt av FILM så ska fatta mig kort så ni slipper en massa upprepning (för ni kollar väl på FILM? Ja men bra!)

Ena delen av Lasse Hallströms första svenska film på årtionden är magiskt bra och den andra delen är magiskt dålig. Det tragiska i det sistnämnda är att man ska göra åtta Kepler-filmer som bygger på den dåliga delen i första filmen.

Den delen kretsar kring Joona Linna – en sinnessjukt inkompetent polis. Det trista är att det inte är meningen att han ska vara inkompetent. Men det blir ett problem när publiken (jag och ni) är smartare och bättre på polisarbete än filmens hjälte. Det är inte trovärdigt. Tyvärr.

Den andra delen kretsar kring Lena Olin (Guldbagge-varning) och Micke Persbrandt som spelar oerhört väl mot varandra i ett fallerande äktenskap. Deras skådespeleri, det vackra fotot och vissa scener gör att Hypnotisören ändå är en sevärd film. Och det säger jag tyvärr alltför sällan om svensk film.

Hallström har fått till en känsla som är otäck, som gör att jag skräms och som gör att jag, trots läskigt dålig polis, ändå tycker att det här är bra.

Betyg: NNN