Det tog några dagar…men sen small den till: kärleken. Den helt nya, underbara smällförälskelsen!

Det är ju intressant hur mycket man ändå bygger upp sin värld kring hur det ter sig på film – ni vet, allt från hur ett förhållande bör vara till hur man hittar på gatorna i New York långt innan man fysiskt faktiskt varit där. Likaså det här med att få barn. På film blir föräldrarna störtkära på ett ögonblick och säger saker som ”I’ll always be there for you” direkt vid förlossningsögonblicket. Dessutom föder de alltid barn liggandes?

Så var det inte i verkligheten, i alla fall inte för mig. När lilla Essie kom ut så var jag så chockad och borta att jag inte förstod vad som låg där på bröstet. Hon var ju söt och sådär men vad skulle jag känna? Ingen aning. Även de första två-tre dagarna hade jag svårt att knyta an, jag mådde ju skit själv. Kunde inte äta och kunde knappt prata eftersom jag skrikit sönder hela halsen. Jag ville bara sova. Trots att jag hade läst att det var vanligt att känna så och att jag fattar att man själv måste bli frisk och hel innan man kan ta in sina känslor så fick jag dåligt samvete och oron kom: tänk om jag helt enkelt inte är gjord för det här, tänk om jag inte kommer älska min dotter så som man gör på film? Läskig tanke.

Men. När vi väl kom hem. Den lättnaden. Även om det var fantastiskt bra på BB Sophia så känner man sig som en sjukpatient på BB, dessutom var vi ju inlagda några nätter före vilket gjorde att man än mer kände sig som en långvårdspatient. Men hemma, åh… solen sken in i lägenheten som var nystädad och luktade blommor. Essie sov som en ängel och jag kände mig för första gången stark nog att ta in känslan ”jag har en dotter, hon är vackrast i världen, hon är här nu”. Från den stunden. Wow. Varje gång jag ser på henne så växer kärleken än starkare, för varje sekund blir den mäktigare, för varje grimas hon gör fäller jag en lyckotår. Det är magiskt. Rent av magiskt.