Hörrni. Igår grät jag både på passexpeditionen och på Skatteverket. Ni vet, sådär hormonellt gråtande som inte går att stoppa när man egentligen bara vill vara arg och bestämd. Värsta känslan.

Innan jag blev ihop med en så kallad utlänning (hatar det ordet) och innan jag blev mamma trodde jag i min enfald att Sverige var ett hyfsat fungerande och effektivt land. Har insett att vi är långt ifrån. Till exempel: idag skulle vi skaffa pass till Essie men det får vi inte för hon har tydligen inget efternamn. VA?! Inget efternamn…ehhhmm..vänta nu, vad menar ni? Jo men eftersom ni ansökt om att hon ska heta Campioni istället för Johansson så heter hon bara Johansson inom ”-”-tecken fram tills att det andra efternamnet blivit godkänt och ett ”-”-efternamn kan vi inte ge pass på. H.e.r.r.e.g.u.d. Vore det inte enklare/bättre om hon bara behåller Johansson (som hon ju får efter mig direkt vid födsel) tills ni godkänt ett annat namn? ”Jaaa, jooo, det vore ju det ju klart, men nu fungerar det såhär”. Fint. Så min dotter har inget efternamn och vi kan inte få ett pass, så nu kan vi inte åka till Italien som planerat om två veckor. TOPPEN!

Just nu: ANDAS…..och gå tillbaka till Skatteverket efter lunch, jihooo!