Vi kan ju börja med att konstatera att detta är årets mesta MÅSTE-film och har enorma förväntningar på sig. Tror ni jag älskade den!? Eh DID I!! Totalälskar den så mycket att jag ska se den ikväll igen. That’s me.
För att börja i rätt ordning. Jag älskar F.Scott Fitzgeralds roman/novell Den store Gatsby och såg varenda scen framför mig när jag läste den. Dessa fester, dessa kläder, dessa bilar och dessa vackra människor. Den har nämnt som en ofilmbar bok och filmen som kom på 70-talet med Redford/Farrow spädde på den insikten ytterligare. Sen kom Baz Luhrman. Det visuella geniet. Och så kom 3D. Och så kom Leonardo Di Caprio. Det här är en roll han är född att göra.
Ait. Ni har säkert sett trailern och förstått att Baz skapat en fantastisk värld som är nästintill overkligt vacker och på det vis man arbetat med 3D så är den magisk på alla sätt. Baz har också arbetat med romanen på så vis att den ger mer förklaringar och mer fördjupningar i Gatsbys och Daisys känslovärld. Man får en helt annan förståelse för scener som annars känts lite konstiga. Di Caprio och Mulligan är fantastiska och stämningen i filmen från och till lysande. Om man jämför med exempelvis Moulin Rouge så är det en lugnare film med en mer cynisk och komplicerad kärlekshistoria. Och är det något som the Great Gatsby saknar så är det de stora känslorna. När man lämnade biosalen efter Moulin Rouge eller Romeo+Juliet så kunde man knappt andas av alla känslor och tårar. Här är det mer svalt och därför sjunker betyget något. Däremot lär man sig mer av denna kärlekshistoria.
Jag kan inte nog betyga det mest fantastiska i denna film: det visuella, Leo och storyn. Ni måste se det här. Det är en del av vår allmänbildning.
Betyg: NNNN
Update: ÄNNU bättre gång 2 jag såg den och då kom även en tår eller två.
