Favoritpic från helgen. Storken och jag är tuffast i stan. Tack Lina.

…piggas lätt upp genom lunch med bästa sällskapet som nu tyvärr ska lämna landet igen. Flytta hem nu Sofi!! 

Sofi är förresten också med på min sida i det här otroligt roliga bråket. Go Team Gosling! Svt-eken got nothing on you!

Dock att vi mest satt och snackade om de här snyggingarna som satt vid bordet bredvid. Riche är livsfarligt på luncherna alltså.

Apropå filmfestivalen. I lördags hölls den årliga prisutdelningsgalan (observera GALA) där vinnare i olika kategorier skulle utses, bland annat årets film. Enligt inbjudan var klädkoden: GALA. Hur kommer det då sig att det snubblar upp snubbar på scen i munkjacka, jeans och sneakers? Kom igen – skulle det hända i Cannes eller Venedig? Fares Fares var den enda jag kunde se som bar smoking. Tjejerna var bättre än männen men även där vore det skoj om man kunde våga dressa upp lite när det bjuds? Var är glamouren? Var är lekfullheten? Var är stoltheten?

I alla fall, bästa film blev Oslo, 30 aug. En film alla bör se!

Stiligast!

Vinnargänget från Norge som var helt ok klädda om man jämför med sina kollegor!

Det blev mycket Alejandro González Iñárritu i helgen. Inte bara hans filmer utan HAN, livs levande. Oerhört sympatisk man som verkar göra film för att han tycker det är skoj trots att hans ämnen och människoporträtt oftast är väldigt djupa och mörka. Känner ett starkt behov att se om hans alster nu – jag anar ett filmmaraton in the making.

Iñárritu var inbjuden till Stockholm Filmfestival för att ta emot årets Visionary Award och blev intervjuad på scen av fina Andrea Reuter (som idag ska intervjua David Fincher!) – själv hade jag precis tryckt i mig nedanstående till frukost så jag fick göra mitt bästa för att inte springa rakt upp på scen i något slags socker-rus.

Michael Fassbender. Herregud. Vad. Bra. Han. Är. Och det säger jag inte bara för att filmen inleds med cirka 1 minut i en närstudie av Fassbenders nakna kropp. Det här är en djupt tragisk, obehaglig, närgången, vidrig och sorglig studie i en trasig människas liv. Fassbender teamar återigen upp med Steve McQueen (Hunger) för hans andra film som regissör och man kan inte låta bli att undra vad som händer i McQueens undermedvetna då han själv påstår att han är en glad jävel för jisses, this is some deep shit.

Brandon lever sitt liv på Manhattan på något slags American Psycho-liknande vis med framgångsrikt jobb, snygg garderob, festande, kvinnor och med ett djupt sexmissbruk i det dolda. Hans syster (Carey Mulligan) är hans enda riktiga band till någon slags verklig och varaktig relation men de gör båda sitt bästa för att förstöra den. 

Trasigt.

Det fina med filmen är att man aldrig frå reda på hela sanningen. Självklart förstår man att det ligger någon slags hemlighet kring en vidrig uppväxt och barndom och pyr men vi blir aldrig skrivna på näsan och vi blir aldrig uppläxande om hur man bör leva sitt liv. Det är helt enkelt en berättelse om människan. Hur jävla dåligt man kan må och hur svårt det kan vara att komma vidare när man hatar sig själv.

Otroligt gripande och välspelat.

Betyg: NNNN