Tuesday magic!

Jag ska nu, på ert uppdrag, försöka mig på det svåraste men roligaste jag vet – nämligen att lista favoriter inom film. Och för att göra det mänskligt så tänker jag mig att jag kör topp tre inom olika genres. Ok med alla? Så here goes:

TOPP TRE KOMEDIER

Komedi är en enormt svår genre då humor är så extremt personligt. Det du tycker är roligt tycker jag är barnsligt, och det du tycker är sjukt tycker jag är roligt. Jag beundrar komiker mer än jag beundrar dramatiska skådespelare, det krävs en extremt stor styrka och ett mod att ställa sig upp och med säkerhet försöka vara rolig. Ytterst få har den gåvan naturligt. Men här är mina favoriter.

1. Anchorman – the legend of Ron Burgundy (2004)
Will Ferrell i all sin glans med briljanta sparringpartners i form av Steve Carrell, Paul Rudd och Christina Applegate med flera. Extremt barnslig men ändå, någonstans, smart humor. Min humor rakt av.

2. The three Amigos (1986)
Kombinationen Chevy Chase, Martin Short och Steve Martin är så älskvärd att ögonen tåras. Av geniet John Landis.

3. Supernollan (the Jerk 1979)
Är väldigt svag för Steve Martin (no kidding) och den här historien är både brutalrolig och sorgligt fin i all sin enkelhet.

Missa inte att Solo fyller 30 bast! Fina rabatter.

Har helt glömt bort att skriva om det här: För någon vecka sedan var jag på premiärvisning av Michael Jackson, the life of an Icon. Fan som jag är slutar jag aldrig att förälska mig i nya filmer och bilder på världens största idol och det spelar ingen roll hur många gånger man hört samma barndomsskildring om och om igen. Hans berättelse berör mig alltid.

Men, om man ska ta en mer professionell syn på filmen så blir det inte lika skoj. Filmen är gjord av Michaels nära vänner, och på förhand skulle det kunna bli en inblick i hur han egentligen var – man borde kunnat få lära sig något nytt. Istället upprepas samma story som alltid: hård far, Michael fick aldrig bara vara barn osv. Har man det minsta koll på Jackson-familjen så är det här en film som upprepar allt vi redan vet. Enda gången det blir riktigt intressant är skildringen av den andra pedofil-rättegången och den häxjakt som faktiskt pågick, här är det enda gången filmen blir riktigt stark och vi får en berättelse som kanske förklarar en del om MJ som person. 

Dokumentären i sig är väldigt ensidig, det är bara människor som älskar MJ som berättar och eftersom det inte finns några rättigheter till att använda hans musik (förutom Jackson 5s) så missar man den starka känsla som trots allt skulle kunnat infinna sig.

Betyg: NN

Fredag: middag på Escalier med fina och fina. Reb hade lavrigt snygg outfit från Versace for H&M och Amir hade larvigt snyggt jacka från Jeremy Scott for Adidas. Själv hade jag den här på mig.

Något konstigt har hänt, oklart vad.

Sköj vare i alla fall.

Löve the jacket.