Ikväll har Niceville (the Help) premiär i Sverige. Filmen som är en adaption av bästsäljande boken av Kathryn Stockett utspelar sig i Jackson i amerikanska södern på 60-talet. Och med de orden förstår ni direkt att vi snackar segregering, rasism och orättvisa. Ung ny journalist (Emma Stone) återväner hem till Jackson och börjar skriva en bok utifrån svarta slavars/hembiträdens historier. Något som såklart inte är så passande för de rika husägarna.

Storyn i sig är bra. Filmer som utspelar sig i rasistiska, svettiga södern är nästan alltid starka berättelser som man berörs av. Problemet med just denna filmen är att jag inte berörs nämnvärt. Jag skrattar fler gånger än jag känner mig nedstämd och det kan ju vara en bra sak, men i detta fallet hade jag önskat mig iallafall en liten tår. Skådespeleriet är bra, men det känns lite som att de rika nästan spelar en pastish på rika Stepfords och de känns inte alltid helt äkta. Sen är det en romans där mitt i allt som bara känns oerhört felplacerad.

Men överlag en trevlig film som ändå kan rekomenderas. NNN 

Mer om Niceville kan du kolla på här där vi diskuterar den i FILM:

Bridesmaides, Apflickorna och nu Niceville – något håller på att hända i den mansdominerade filmindustrin – tre filmer på raken med i stort sett enbart kvinnlig cast. Häftigt!

Mama Mia. Skulle gå och kolla invigningen av Stockholms nya Monkibutik igår, men hittade inte ingången..varför? Den var liksom…så stor, gigantisk rent av. Mitt på Hamngatan tronar den upp sig och väl inne i butiken kunde jag inte låta bli att tänka – ”fasen så mycket roligare det måste vara att vara butiksarkitekt på en sån här butik istället för nån tråkigt elegant Hugo Boss eller liknande”. Lekstuga minst sagt! Sötaste E var såklart på plats och hade fått en alldeles sprillans ny Monki-nagel. Flott!

Hörrni, på lördag fyller en av världens genom tiderna mest uppmärksammade (och bästa) skivor, Nirvanas Never Mind , 20 år. Med tanke på att jag knappt fick fram några ord när vi skulle diskutera det på P3 häromdagen så förstår ni att jag är ett stort fan. Alltså är det väl på sin rätt att lista topp 3 bästa låtar från just Never Mind. Tre låtar är egentligen 10 för få men vad ska man göra.

Nr 3: Lounge Act

Tvåan och ettan är väldigt självklara för mig men den förbannade tredjeplatsen skulle lika gärna kunna innehas av vilken som helst av de andra låtarna. Men, Kurts hesa röst på ”Truth – covered in security” och när låten verkligen exploderar med vansinnesarga ”don’t regret a thing” så fullkomligt kollapsar jag. Älskar också uppbyggnaden i låten, från en lugn och nästan countryrockig inledning hackas den upp tempo för tempo tills den når ett klimax som matchar Kurts röst perfekt. Dessutom är den föredömligt kort, som en riktig spark-i-magen-låt ska vara!

Tjihooo! Vi pratar Niceville, Jurassic Park och lite lite Star Wars. Mumma!

Alltså. Så. Himla. Vackert. 

En kärlekshistoria får gestalta Montt Mardiés cover av Beyoncés Halo. Beauty.