Ikväll kommer mor och far vilket betyder lugn men bra för själen-helg! Hoppas er blir lika flott!
On a different note: Kan inte fatta att jag ska se detta live om en månad!!

Gotta love her!

Igår visade JC upp sin höst till tonerna av live-spelande Daniel Adams-Ray – det är ju för jäkla mycket trevligare med livemusik asså! Hösten såg, inte helt oväntat, jeansig ut med toner av brunt, rött och blått i de övriga plaggen. Ruggigt fint stylat av Ursula Wångander.

Och kolla in modellernas hår! Dör lite.

Där nånstans står Daniel med det coola efternamnet.

Fashionabelt!

(Sandra bloggade såhär på Festivalbloggen och jag kände att jag inte kunde sagt det bättre själv, så here u go)

Hur många gånger har jag och Nina sett Glasvegas nu? Tre miljarders triljarder gånger. Roskilde, Way Out West, Debban, Kägelbanan…

De är ju alltid bra. Men ikväll på ocharmiga Annexet…? Nja. James Allan var lite ofokuserad, tappade text, röst och tog av sig solglasögonen ganska tidigt (vilket enligt erfarenhet tyder på visst alkoholintag?).

Samtidigt lyste den vanliga intensiteten till ibland. När James ironiskt svarade på kritiken – ”vissa påstår att vi inte är ett arbetarklassband längre…” När det spelade nya livefavoriten ”Euphoria, Take my hand”. Och när James förklarade sin stolthet över att ha skrivit ”Lots sometimes”.

Jag förstår honom. ”Lots sometimes” räddade kvällen för mig. Så hjärtskärande.

Nina tillägger: skrämmande att den svenska publiken inte känner igen att Glasvegas gör en ABBA-cover och pratar om att de är ett av deras favoritband. Publiken ba’: who? Kom igen.