Måste säga att jag håller med Sofi lite om det HÄR. Jag älskar också att se människor klä sig i tokroliga grejjer, men det här att ALLA måste synas och höras heeeela tiden är lite tröttsamt ändå. Inser ju att både jag och Sofi kanske kastar sten i glashus med tanke på att vi båda har bloggar där vi lägger upp bilder på oss själva och andra och ses och hörs i olika sammanhang, men ändå, jag saknar nog tiden då folk syntes för att de verkligen hade nått att visa upp istället för att vara den som skrek högst?

Första kvarten var vi konfunderade. Vad var det som var fel? Varför är det så stelt? Varför blir James Allan så andfådd och varför står han mest vänd bort från publiken? Då slår det en. Jag har aldrig sett Glasvegas live med en nykter Allan på scen. Efter överdoser och rehab och en vana att stå på scen med diverse substanser i kroppen så är det kanske inte så konstigt att han saknar en hel del av den kaxiga Joe Strummer-karisma som han blivit känd för. Plötsligt är han naken framför oss (bildligt talat). Ensam. Men så händer något. James och hans bror Rab sluter upp i en hjärtskärande cover av Moonriver och plötsligt är allt som vanligt igen. Förutom den där nakna ärligheten.

I extranumret kommer James in, utan solglajjor mind you (också första gången), och tittar rakt ut mot sin publik, jag står 5 meter ifrån, han är svettig, utpumpad, överväldigad. Han säger med sin överjordiskt skotska dialekt:

”You know…sometimes it’s rrrrreally hard to find worrrrds to descrrribe how you feel about things, all I can say is thank you and..I love you, that’s all I can give you rrright now, but I hope you know that I rrrreally mean it”

Och, ja, det gjorde han nog fan.

Ni som har biljetter till Glasvegas spelning i Annexet senare i år lär nog få smaka på fler nya spår än vad vi fick. 3 nya låtar blev det, lite fattigt kanske, men jag klagar inte.

Ps: jag är både besviken och euforisk över Rabs och James val att göra om min favoritlåt Flowers and Football Tops till en svidande ballad. Jag vill ju ha den som den är på platta. Men å andra sidan – hur sorglig, tärande och fantastiskt vacker är inte Allans röst i dessa versioner? Kan man inte få båda?

Hur snygg är inte basisten Paul Donoghues skinnpaj. Han svettades sönder i den, men vad gör man inte för looken?

Nu bäre av mot Kägelbanan och Glasvegas-spelning. Hur fint är inte det en måndag?

Topp 3 Glasvegas-låtar:

1. Låten ovan
2. Please come back home
3. Geraldine

Kanske årets vackraste film? Ryan Gosling och Michelle Williams är båda helt, helt fantastiska i detta stillsamma (för det mesta) kärleksdrama som andas ångest, ensamhet men också episk kärlek. Den är så fin, så hemsk, så sorglig, så brutalt vacker att jag får ont i magen bara av att skriva om den. Helt enkelt: se den!

Biopremiär 1 april.

Som en kär läsare påpekat för oss: vi har råkat tabba oss i denna veckas tidning. På omslaget står det att skinnjackan från H&M kostar 799 kronor. Det stämmer inte, rätt pris är 1499 kronor. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt för detta. I övrigt är tidningen rätt bra…