Ni vet, jag kommer ju hela tiden på låtar som borde vart med på min 00-lista. Jenny Seth får mig att skämmas, stort. På hennes lista är the Game nummer 1. På min är han inte ens med. Skämmes, Nina, skämmes. Så, kom igen, låt oss svänga sida till sida en stund.

Ja, herregud. Vilken film. Jag fattar fortfarande inte vad den handlar om. Kanske, kanske den konstigaste film jag någonsin sett. Och inte på ett bra sätt. David Lynch brukar göra filmer som jag inte förstår, men de är trollbindande på ett sätt som gör mig helt uppslukad. Terry Gilliam har inte det Lynch har. Av Dr Parnassus blev jag mest irriterad. Kanske är det helt enkelt så att den handlar om kampen mellan gott och ont? Jag vet inte. Så vi skiter i själva filmen och snackar skådisar istället. För egentligen är inte det här en film, utan det är Heath Ledgers sista film, filmen han inte hann slutföra. Och det är väl kanske mest det man tänker på när man ser den. Det är fruktansvärt sorgligt att se honom, för let’s face it, han är en av de största karaktärsskådisarna vi sett på länge. Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law tog på sig att slutföra filmen och spelar Heaths roll i olika skepnader och det som slår en som en tegelsten i bakhuvudet är hur sjukt, sjukt lika Heath och Depp är. Deras skådespel, mimik och kraftverk är exakt, eller så är det Depp som är en fena på att härma Heaths skådespel i denna roll (antagligen är det så). Jag vet inte, men det är läskigt, det går kalla kårar i kroppen när Johnny stiger in i rollen utan att man märker att den inte längre är spelad av Heath. 

Skådespelet överlag är faktiskt överraskande bra, Lily Cole visar att hon inte är en i raden av fotomodeller som försöker sig på att bli en misslyckad skådis och Tom Waits är coolare än ja, Tom Waits.

Betyg: NN 

…och andra fräscha alternativt metaironiska citat hittar ni i den här artikeln. Läs den, sen direkt efter läser du Johans fina blogginlägg. 

Filmscen nr 1: Sista dansen – Dirty Dancing (1987)

Nu kommer ni säkert alla tänka: åååhhh, så tråkigt och förutsägbart. Ok, må så vara. Men det finns fortfarande inte en scen i denna värld som ger mig en så pirrande känsla som den här gör. Från det darrande ”Now I…” till lyftet. Jag får tårar i ögongen varje gång. En helg för, puh vad blir det nu, kanske 19 år sen (god damn) hade jag och mina tjejkompisar ett slumberparty. Alla i pyjamas och kollade på sista dansen om och om igen. Stackars VHS-band, till slut gav det upp. Sista gångerna innan vi somnade var det konstiga brus över hela filmen. Det är kärlek det.

Här kan ni se scenen, som om ni inte gjort det innan. Btw, hur trött blir man på dem som tar bort möjligheten att embeda klipp från youtube?

Så här, när listan är klar, är jag överraskad över en sak. Johnny Depp är inte med på nått hörn och Heath Ledger är med på 3 hörn. Kan ni tänka er vad vi hade haft att vänta om Ledger kunnat stanna kvar hos oss lite längre?

Lite oväntat men mycket roligt prisas Lovisa Burfitt med Max Factor Fashion Award 2010, ett årligt pris som ger chansen för den designer som vinner att göra en visning under modeveckan på Berns.

Motivering:  

Lovisa Burfitt är en designer i tiden som vågar ifrågasätta, utmana och ta modeskapande till nya dimensioner. Hennes unika formspråk och mångsidiga talang är genomgående i hennes skapande och hennes lekfullhet är vad som behövs i en alltför allvarlig värld. Hon är en talang som Sverige ska vara otroligt stolta över och Max Factor vill därför ge henne möjligheten att komma hem och visa sitt arbete.

Lovisa om utmärkelsen: 

– Det känns både hedrande och lyxigt att få detta utnämnande med chansen att visa mina skapelser med ”carte blanche” för själva utförandet. Med tanke på kollektionens tema är det en fantastisk möjlighet att få jobba med Tomas Lenneryd och hans team, samt med kvalitetsprodukter som Max Factor.

Nu ser jag fram emot visning!