Idag skriver jag om Jiggas 99 Problems på Novells Nollnoll-talet. Så det så, som Jay skulle sagt.

Nr 44: Young folks – Peter Bjorn and John

Tänk så lätt det kan va (det är såklart inte lätt) att göra en perfekt poplåt. Att vissla är en garanterad ingrediens för succé. Det är omöjligt att stå still och vara ledsen när den här drar igång. Cudos PBJ, Cudos. (visst är det lite roligt hur obekväm Krunegård blir när sången tar slut och dansen tar vid)

Jag älskar ju katastroffilm, så är det bara. Inte för att storyn är så fantastisk såklart utan för att det är förbannat bra underhållning. Att 2012 är hela 2:38 lång känns aldrig. Det är ös. Som regissören Emmerich sa ”Om jag bara hade fått göra en film till så vill jag göra alla katastroffilmers moder”. Right on. Att förklara handlingen är inte så svårt. En vetenskapsman som ingen vill lyssna på upptäcker att Mayaindianernas undergångsteori är sann samtidigt som en underdog-pappa (Cusack-darlingen) inser allvaret före alla andra och räddar hela sin familj. Ungefär samma story som alla andra Emmerich-filmer med andra ord. Även om jag gillar själva grejjen med dessa typer av filmer, effekterna (dios mio), pampiga talen, gapande munnarna och alla ”my god” så finns det ju oerhört mycket man retar sig på. 

1. Alla putslustiga oneliners. I denna film främst från en rysk bufflig mansgris.

2. Hjältarna är alltid män. Oftast amerikaner, men i detta fallet finns det även kineser och ryssar. Men alltid, alltid män. Kvinnorna får vädja, ta hand om barnen och skrika åt hjälten att ”please hurry” medans hon själv står stilla och väntar. 

3. Usas president är alltid en man av folket. Han stannar kvar, tar hand om, vill dö med sina gelikar eller ger sig själv ut och krigar. Trovärdigt eller hur?

4. Hunden. Alltid en hund. I detta fallet Hilton-hunden Ceasar.

Man kan dock skönja en ny trend. Det senaste året har allt fler börjat peka på Afrika som det gyllene landet. Är det någon form av globalt dåligt samvete som avspelas i filmkonsten?

Vi kom överens om att äckelboken Våtmarker inte provocerade lika mycket som att man blev trött på att läsa om huvudpersonens olika hål, flytningar och äckelbeteende. I grunden skulle nog boken kunnat vara en bra berättelse, men eftersom själva storyn kommer i andra hand och äcklet i första så glöms den tyvärr bort. Däremot bjöd Elin på scones, så vem behöver en bra bok? Nästa omgång blir det Paulruds, Fjärilen i min hjärna, jag förväntar mig en och annan tår.

Petter och Elin och godsaker.

Daniel och Martin och godsaker.

Kolla in den här bloggen och hennes smarta inlägg om storlekar som försvann!