http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/film/nojesbladetfilm/article15588126.ab

Idag snackar vi våldsporr, Bond och jag berättar om min animerade favoritkaraktär, vilken är din animerade favorit?

Fick äntligen tid att se efterlängtade Rivalerna igår. Ni som hängt med ett tag vet att jag älskar Will Ferrell över allt annat, hade han vart singel hade jag friat.

Anyways…

Rivalerna är en klassisk Ferrell-film. Precis som Anchorman, Talladega och tex Blades of Glory så handlar det om två antagonister som ställs mot varandra. Den här gången är det politik. Ferrell spelar en klassisk politiker, snajdig och flådig men utan kunskap eller vett. Galifianakis spelar den kuvade, ”töntiga” och snälla motståndaren som kastas in i politikens råa värld.

Den är också Ferrell-klassisk vad gäller humor naturligtvis. Kiss, bajs, knulla, långa förolämpningsharanger osv – som alltid. Och som alltid är de roliga och levererade med Will/Zacks geniala timing. Även om man inte skrattar sönder sig á la Anchorman (längt!) så är det en rolig film. Och till det kommer två av de bästa scenerna på länge som involverar en bebis-smocka och en hund-smocka. Tyvärr hade man redan sett allt i trailern så själva momentet var lite förstört på förhand, men ändå, nytt och roligt! Det märks ibland väldigt härligt och tydligt vem som regisserar.

Som helhet vet vi att Will kan bättre, här är det Zack som glänser mest. Han har den roligaste rollen och de bästa replikerna. Ferrell spelar mest en gubbe vi sett honom göra tidigare. Men, jag älskar det.

Dock:

Betyg: NNN

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/film/nojesbladetfilm/article15509592.ab

Nöjesbladet FILM är här, denna veckan om the Hobbit, Hypnotisören, Brad Pitts gråt och svenska filmpoliser. Hoppas ni gillar!

Vi recenserar Hypnotisören i denna veckas avsnitt av FILM så ska fatta mig kort så ni slipper en massa upprepning (för ni kollar väl på FILM? Ja men bra!)

Ena delen av Lasse Hallströms första svenska film på årtionden är magiskt bra och den andra delen är magiskt dålig. Det tragiska i det sistnämnda är att man ska göra åtta Kepler-filmer som bygger på den dåliga delen i första filmen.

Den delen kretsar kring Joona Linna – en sinnessjukt inkompetent polis. Det trista är att det inte är meningen att han ska vara inkompetent. Men det blir ett problem när publiken (jag och ni) är smartare och bättre på polisarbete än filmens hjälte. Det är inte trovärdigt. Tyvärr.

Den andra delen kretsar kring Lena Olin (Guldbagge-varning) och Micke Persbrandt som spelar oerhört väl mot varandra i ett fallerande äktenskap. Deras skådespeleri, det vackra fotot och vissa scener gör att Hypnotisören ändå är en sevärd film. Och det säger jag tyvärr alltför sällan om svensk film.

Hallström har fått till en känsla som är otäck, som gör att jag skräms och som gör att jag, trots läskigt dålig polis, ändå tycker att det här är bra.

Betyg: NNN

En av höstens stora se-fram-emot-filmer har för mig länge varit TED. Mest för att jag är ett stort fan av Family Guy och den humor Seth Macfarlane skapat genom den animerade familjen. Komedi om en teddybjörn som är levande – snacka om must-se!

Är det då så roligt som trailern visat? Både ja och nej.

Om du är på kiss&bajs-humor-humör så kommer du ha hur kul som helst. Ett tag. Om du är en riktig duuuude så kommer du skratta högt. Men även de mest inbitna dudesen kommer nog tycka att skämten är lite för lika varandra emellanåt. Men. Det är inte humorn som är det stora problemet, det är själva storyn som man aldrig riktigt bryr sig om.

Mark Wahlberg spelar John Bennet, en kille som aldrig riktigt tar tag i sitt liv utan mest blir hög och hänger med sin teddybjörn Ted hela dagarna. Hans tjej spelad av Mila Kunis vill att han växer upp annars gör hon slut. Klassisk story. Men man bryr sig inte. En galning spelad av FANTASTISKA Giovanni Ribisi kidnappar Ted men man bryr sig inte så mycket. Själva filmen känns faktiskt lite för lång. Helt enkelt för att den inte har en story man bryr sig om. Jag bryr mig inte om Kunis gör slut med Wahlberg eller ej. Det man bryr sig om är relationen Ted/John, inget annat. Och där njuter man, samspelet Ted/John är härligt, roligt och det som är behållningen. Dialogen med en teddybjörn som är ful i munnen är såklart priceless. Men det är inget man bygger en hel film på. Tyvärr.

Som tjej stör man sig också på att trots att det är killrollerna som är otroligt barnsliga, i en del fall kriminella och allmänt idiotiska så är det ändå tjejrollerna som framstår som de mest jobbiga och idiotiska.

Men gå och se, gärna en söndag. Du kommer skratta.

Betyg: NNN

Ps: Nu ska jag gå och spela in FILM!