Jag ligger lite efter med bioaktuella filmer sen semestern. Så först igår fick jag tid att kolla in nya Bourne-filmen. Ingen Matt Damon, istället Jeremy Renner. Trovärdigheten är intakt, båda är troliga som superduper-agenter. Däremot är Damon helt enkelt en bättre skådis.

Men framför allt är Damons Bourne-triologi en bättre historia. Den är intressant, nyskapande, smart, spännande och fylld med oväntade twists.

Renner-storyn funkar absolut. Actionmässigt är den underhållande och spännande, tiden går snabbt och plötsligt är filmen slut. Bokstavligt talat. Utan att spoila så slutar den oerhört abrubt. Det är emellanåt lite väl invecklade dialoger om virus och tabletter och det introduceras ännu en agent som är ännu mer superdupermega-agentig, denna saknar dock empati. Hurra! Det här är problemet med uppföljare bara för uppföljandets skull. Det blir för överdrivet och ointressant.

Men som en underhållande action utan större pretantioner funkar det alldeles utmärkt. Och SÅ skönt det är med actionfilmer som inte tvingar in oneliners och lama skämt samtidigt som man duckar för kulsprutor.

Betyg: NNN

Premiär igår. En av de finaste dokumentärer jag sett på evigheter. Gå och se denna fantastiska historia. Blir så imponerad av människor som Malik Bendjelloul (regissör och eldsjäl) som i sin övertygelse kämpar i flera år med ett projekt och lever på bröd och vatten för att lyckas. I de allra flesta fall når såna här eldsjäls-projekt en väldigt liten massa och det är svårt att skapa en succé. Att då ändå fortsätta och fortsätta är helt otroligt. Nu blev det succé och Searching for Sugarman har vunnit fina filmpriser världen över.

Jag vill inte avslöja något om handlingen mer än att det är sällan man ser en dokumentär där man sitter med ett ständigt leende på läpparna. En feel-good-story helt enkelt!

Jag och Ellovitch!

Igår var det såndär sommarkväll som man inte vill ska ta slut. Stockholms Filmfestival kör just nu sommarbio i Rålambshovsparken och tillsammans med typ HELA Sthlm såg vi Pan’s Labyrint. En favoritfilm såklart. En film som har den heliga treenigheten:

1. Starka känslor
2. Vackert/snyggt gjord
3. Grymma skådisar

Svarade lite på frågor om filmsommaren, här hittar du mina svar.

Ja herre. Var ska man börja!?

1. Christopher Nolan. Vilken jävel till filmskapare du är!
2. Tom Hardy. Where have you been all my life?
3. Hathaway är (förutom att vara en bra skådis) sexig. Who knew?
4. Älskade Batman. Ja. Älskade Batman.

Pappa och jag åkte in från stugan på landet till Karlskrona för att kolla visningen som var 23:59 natten mellan tisdagen och onsdagen. Bara det gjorde att allt kändes extra speciellt. Som om det skulle behövas?

Hela Batman-triologin är något alldeles särskilt naturligtvis och den avslutande episoden är precis som de föregående: helt sinnessjukt bra. Det är mörkt, så oerhört mörkt och som en trevlig biobesökare i Karlskrona sa: man rös i hela kroppen så fort man fick en skymt av Bane. Jag kan bara hålla med. Tom Hardys Bane är nästintill overkligt läskig.

Handligen har ni säkert koll på och själv är jag fortfarande i något form av efterskak för att skriva en vettig recension såhär på semestern. Så fort jag kommer tillbaka till stan ska jag se om detta mästerverk och försöka samla mina tankar.

Tills dess: se The dark knight rises. Bara gör det.

Betyg: NNNN

(Batman Begins: NNNN. The Dark Knight: NNNNN)