Jag vet. Det är inte speciellt intelligent att skriva såhär, MEN: Jag kan inte ens sätta ord på hur bra det här är. Joachim Trier har gjort en oerhört skarp och stark film. Kanske den absolut starkaste i år? Jag har aldrig i mitt liv suttit i en fullpackad biosalong och ändå känt mig helt ensam. Det var knäpp tyst filmen rakt igenom och när filmen väl var slut så var det inte en människa som rörde sig ur fläcken. Alla satt blick stilla. Begrundande. Kanske även snyftande. Klart är att ingen lämnade bion oberörd. Anders Danielsen Lie, som till vardags är läkare, är en sån skådespelarbegåvning att det nästintill är obehaligt. Hans förmåga att förmedla sorg och olycka känns ända in i själen.
Jag kan inte säga nått mer än: Se den. Se den. Se den.
Alltså. Det känns som att jag skriver samma sak varje gång. MEN DET ÄR SÅ SVÅRT att begränsa sig och sätta labels på alla filmer. Nu ska jag försöka ge er mina favoritdramer – och vad är då ett drama? Det kan ju vara allt från Shakespeare-kärlek, spion-spänning, diskbänksrealism till krigsrelationer. Jag tänker tex på Hamlet, Tinker Tailor Soilder Spy, Blue Valentine, Tillsammans och Pianot. Alla dessa totalt olika filmer kan ju på olika sätt tolkas som ett drama. Ingen av dem är dock med på min topplista (och nej, Nyckeln till frihet är absolut INTE med, skärp er!!) utan de är:
1. Brokeback Mountain
Vem hade tippat att den här kombon: Ang Lee, cowboys och homosexualitet skulle bli det mest episka kärleksdrama någonsin? Att visa gay-kärlek på så vackert, fint, sorgligt och starkt sätt behövdes och fortfarande behövs och de rollprestationer som Jake Gyllenhaal, Michelle Williams och framför allt Heath Ledger gör – ja, jag får (på riktigt) tårar i ögonen bara av att tänka på det. En av de mest välspelade filmer jag kan tänka mig. Bästa scenen här.
2. Gudfadern 2
Jamen såklart. Gudfadern. Kanske lite väl obvious, men ska man blunda för det som är bra bara för att det är obvious? Nej. Varför del två och inte ett? För att det är sällan man ser dåtid och nutid ihopvävt så snyggt och det är sällan man får se de Niro och Pacino i samma (braiga) film. Därför. Och scenen, ja, ni minns den.
3. American History X
Det är alltid svårast att välja nummer 3, för där vill man ha ”resten” men då jag är extremsvag för filmer som bygger på rasism, nazism, främlingsfientlighet och helst då omvändandet av dito så får filmen med fantastiska Edward Norton ta den här jobbiga platsen. Gatukants-scenen är för alltid insvetsad i min hjärna. Och ljudet, vänner. Ljudet.
Hedersomnämnande: There will be blood, Livet är underbart, Schindler’s list osv osv osv…ni ser, jag klarar inte att begränsa mig. Blir tokig på mig själv!
Så hamna vi här då. Förra veckan komedier, denna vecka kärlek. Kärlek. Sjukt svårt. En kärleksfilm kan börja i rom-com, mellanlanda i episka 1700-talssagor och sluta i karga dramer. Hur ska man kunna jämföra dessa emot varandra? Det går liksom inte. Svinsvårt. Jag gör ett försök, men jag kommer vara missnöjd. Belive me.
1. Dirty Dancing Nu är det ju såklart mitt tonårsjag som snackar. Men faktum är att jag fortfarande blir oerhört berörd av Dirty Dancing. Musiken, dansen, scenen där Baby lämnar Johnny i en dimmig sommarmorgon – vackert. Mitt hjärta kommer för alltid rusa varje gång jag ens hör ”Now I had the time of my life….”. Perfektion. Absolut bästa scenen hittar du här.
2. Blue Valentine
Snacka om skilda världar mellan nr 1 och nr 2. Blue Valentine är ärlig, verklig, fasansfull, fin, vidrig, vacker, sorglig och alldeles, alldeles jättejobbig. Den förenar mina två stora favoriter Ryan Gosling och Michelle Williams i ett brutalt porträtt om hur jävla jobbig kärleken och livet kan vara.
3. Romeo + Julia
Baz Luhrmans tolkning av Shakespears epos med Leo di Caprio och Claire Danes i huvudrollerna är så sjukt snygg, engagerande, sorglig och vacker. En film jag kan ses om och om och om igen.
Apropå filmfestivalen. I lördags hölls den årliga prisutdelningsgalan (observera GALA) där vinnare i olika kategorier skulle utses, bland annat årets film. Enligt inbjudan var klädkoden: GALA. Hur kommer det då sig att det snubblar upp snubbar på scen i munkjacka, jeans och sneakers? Kom igen – skulle det hända i Cannes eller Venedig? Fares Fares var den enda jag kunde se som bar smoking. Tjejerna var bättre än männen men även där vore det skoj om man kunde våga dressa upp lite när det bjuds? Var är glamouren? Var är lekfullheten? Var är stoltheten?
I alla fall, bästa film blev Oslo, 30 aug. En film alla bör se!
Stiligast!
Vinnargänget från Norge som var helt ok klädda om man jämför med sina kollegor!
Det blev mycket Alejandro González Iñárritu i helgen. Inte bara hans filmer utan HAN, livs levande. Oerhört sympatisk man som verkar göra film för att han tycker det är skoj trots att hans ämnen och människoporträtt oftast är väldigt djupa och mörka. Känner ett starkt behov att se om hans alster nu – jag anar ett filmmaraton in the making.
Iñárritu var inbjuden till Stockholm Filmfestival för att ta emot årets Visionary Award och blev intervjuad på scen av fina Andrea Reuter (som idag ska intervjua David Fincher!) – själv hade jag precis tryckt i mig nedanstående till frukost så jag fick göra mitt bästa för att inte springa rakt upp på scen i något slags socker-rus.
