Michael Fassbender. Herregud. Vad. Bra. Han. Är. Och det säger jag inte bara för att filmen inleds med cirka 1 minut i en närstudie av Fassbenders nakna kropp. Det här är en djupt tragisk, obehaglig, närgången, vidrig och sorglig studie i en trasig människas liv. Fassbender teamar återigen upp med Steve McQueen (Hunger) för hans andra film som regissör och man kan inte låta bli att undra vad som händer i McQueens undermedvetna då han själv påstår att han är en glad jävel för jisses, this is some deep shit.

Brandon lever sitt liv på Manhattan på något slags American Psycho-liknande vis med framgångsrikt jobb, snygg garderob, festande, kvinnor och med ett djupt sexmissbruk i det dolda. Hans syster (Carey Mulligan) är hans enda riktiga band till någon slags verklig och varaktig relation men de gör båda sitt bästa för att förstöra den. 

Trasigt.

Det fina med filmen är att man aldrig frå reda på hela sanningen. Självklart förstår man att det ligger någon slags hemlighet kring en vidrig uppväxt och barndom och pyr men vi blir aldrig skrivna på näsan och vi blir aldrig uppläxande om hur man bör leva sitt liv. Det är helt enkelt en berättelse om människan. Hur jävla dåligt man kan må och hur svårt det kan vara att komma vidare när man hatar sig själv.

Otroligt gripande och välspelat.

Betyg: NNNN

Våldsam, vacker, tänkvärd, men alltför tom och alltför tyst. Ungefär så kan man sammanfatta senaste Ryan Gosling-filmen (känns som det kommer en varje vecka?) Drive. Handlingen kretsar kring en stuntförare som i väntan på sin (eller bryr han sig alls?) dröm att bli racerförare tjänar sitt levebröd genom att vara get-away-förare vid inbrott och rån. Killen utan namn blir sen kär i grannen (Carey Mulligan) vars make sitter i fängelse och när han släpps ut börjar våldet. 

Jag gissar att det här är en berättelse om hämnd och om män som inte vet annat än att ta till våld när hinder uppstår. Men det kan också bara vara en film med omotiverat ultravåld. Men fotot är vackert och Ryan Gosling jobbar som vanligt på bra med sina ledsna hundögon (läs det här ytterst bra och relevanta texten av Johan Wirfält) men att tokhylla honom (som många gjort) för denna insats och snacka Oscars känns lätt överdrivet. Jag gillar dock filmer som inte behöver skriva folk på näsan för att man ska fatta, men på nått sätt kan jag inte skaka av mig känslan att det här mest bara är ett utlopp för regissörens våldsporrfetisch istället för en man som vill säga något viktigt. 

Det finns dock två scener som är så snygga att det svider i hjärtat, dels är det inledningsscenen men den snyggaste biljakt jag någonsin sett – en krampaktig och intelligent (!!) biljakt – och dels är det första kyssen mellan Gosling och Mulligan i slowmotion i äkta cineast-porr-anda. Njutbart vackert foto och regi.

Men all in all är jag enormt besviken på det här eftersom förhandsnacket varit så haussat och de överbetyg filmen hittills fått känns dåligt motiverade och populistiska. Det är fegt att ge en film högsta betyg med enda motivet att den är ”vacker”. Däremot är det inte en dålig film. Det är bara inte en film som ger något. 

Betyg: NN +

(Om du vill diskutera mer film med mig, gå in och tryck Like här på Facebook så kör vi! No pun intended)

Jag ska nu, på ert uppdrag, försöka mig på det svåraste men roligaste jag vet – nämligen att lista favoriter inom film. Och för att göra det mänskligt så tänker jag mig att jag kör topp tre inom olika genres. Ok med alla? Så here goes:

TOPP TRE KOMEDIER

Komedi är en enormt svår genre då humor är så extremt personligt. Det du tycker är roligt tycker jag är barnsligt, och det du tycker är sjukt tycker jag är roligt. Jag beundrar komiker mer än jag beundrar dramatiska skådespelare, det krävs en extremt stor styrka och ett mod att ställa sig upp och med säkerhet försöka vara rolig. Ytterst få har den gåvan naturligt. Men här är mina favoriter.

1. Anchorman – the legend of Ron Burgundy (2004)
Will Ferrell i all sin glans med briljanta sparringpartners i form av Steve Carrell, Paul Rudd och Christina Applegate med flera. Extremt barnslig men ändå, någonstans, smart humor. Min humor rakt av.

2. The three Amigos (1986)
Kombinationen Chevy Chase, Martin Short och Steve Martin är så älskvärd att ögonen tåras. Av geniet John Landis.

3. Supernollan (the Jerk 1979)
Är väldigt svag för Steve Martin (no kidding) och den här historien är både brutalrolig och sorgligt fin i all sin enkelhet.

Har helt glömt bort att skriva om det här: För någon vecka sedan var jag på premiärvisning av Michael Jackson, the life of an Icon. Fan som jag är slutar jag aldrig att förälska mig i nya filmer och bilder på världens största idol och det spelar ingen roll hur många gånger man hört samma barndomsskildring om och om igen. Hans berättelse berör mig alltid.

Men, om man ska ta en mer professionell syn på filmen så blir det inte lika skoj. Filmen är gjord av Michaels nära vänner, och på förhand skulle det kunna bli en inblick i hur han egentligen var – man borde kunnat få lära sig något nytt. Istället upprepas samma story som alltid: hård far, Michael fick aldrig bara vara barn osv. Har man det minsta koll på Jackson-familjen så är det här en film som upprepar allt vi redan vet. Enda gången det blir riktigt intressant är skildringen av den andra pedofil-rättegången och den häxjakt som faktiskt pågick, här är det enda gången filmen blir riktigt stark och vi får en berättelse som kanske förklarar en del om MJ som person. 

Dokumentären i sig är väldigt ensidig, det är bara människor som älskar MJ som berättar och eftersom det inte finns några rättigheter till att använda hans musik (förutom Jackson 5s) så missar man den starka känsla som trots allt skulle kunnat infinna sig.

Betyg: NN

Så vad ska man då tycka om Alfredssons Tinker, tailor som blivit så unisont hyllad av alla kritiker. Måste man tycka att den är bäst i år som alla andra? Mjae. Inte riktigt. Det finns fyra sinnessjukt starka inslag här: Hoytemas foto måste vara pornografi för fotoälskare, skådespelarna är rakt igenom fantastiskta (Oscarnom till Gary Oldman tack!!), scenografin är hundraprocentig och regin är brutalbra. Alfredsson har en fantastisk förmåga att skapa en stämning (precis likadant i Låt den rätta komma in) och en aura som till och med doftar spänning. MEN. Det är nått som gör den något seg emellanåt. Storyn är en klassisk spionberättelse av John Le Carré, det är mycket prat och agentkonspirationer. Personligen älskar jag en bra spionstory och det här ÄR en bra story. Men jag saknar något. Kanske är det att man redan från början kan ana vem som är dubbelagent så det spännande överraskningsmomentet uteblir? Jag vet inte. Men ingen tvekan om att detta är en ruggigt stark prestation av alla inblandade.

Plus: extra poäng för super-svin-braiga titelnamnet – Tinker, tailor, soldier, spy – älskart!

Betyg: NNNN