Denna veckan snackar vi the Three Musketeers och listar världens bästa filmskurkar! Check it.

Hmmm, vad ska man säga om en sån här typ av film? Inte så mycket egentligen. Det är en romantisk komedi som är lite småmysig sådär och eftersom Steve Carrell är med så blir den också lite rolig emellanåt. Men det är knappast någon film som stannar kvar i ditt medvetande alltför länge efteråt. Jo, kanske för att Ryan Gosling och Julianne Moore är så brutalt snygga båda två. (dock att jag föredrar en mer skinny Gosling framför den här krallige biffiga saken).

Oh well, make får reda på att fru har varit otrogen och vill skilja sig. Make får sammanbrott och börjar hänga på krogen där han får hjälp med raggandet av äkta player som sen finner kärleken i en rödhårig söt tjej. Ungefär så är storyn som sen såklart spinnar loss lite. Det funkar helt enkelt.

Carrell är bra på sin vanliga mimik. Moore är alltid bra. Gosling är detsamma även om det är ovant att se honom i en sånhär ”lättsam” roll. Emma Stone får jag inget grepp om, gillar jag henne eller är hon rätt menlös?

Två gånger blir det riktigt bra: ett känslomässigt telefonsamtal mellan makarna och sonens fina kärlekskval. Annars funderar jag mest på det logiska i att playerkillen blir kär och alla hans demoner upplöses i ett nafs? Är det verkligen SÅ enkelt? Nej, såklart inte, men det här är Hollywood.

Shit, vilken menlös recension, ungefär som filmen. Men, ändå, mysigt underhållande: NNN

PS: gå på rom-com en fredagkväll? Jisses, vilket party. Folk applåderar och skriker och lever. Rätt kul ändå.

Ikväll har Niceville (the Help) premiär i Sverige. Filmen som är en adaption av bästsäljande boken av Kathryn Stockett utspelar sig i Jackson i amerikanska södern på 60-talet. Och med de orden förstår ni direkt att vi snackar segregering, rasism och orättvisa. Ung ny journalist (Emma Stone) återväner hem till Jackson och börjar skriva en bok utifrån svarta slavars/hembiträdens historier. Något som såklart inte är så passande för de rika husägarna.

Storyn i sig är bra. Filmer som utspelar sig i rasistiska, svettiga södern är nästan alltid starka berättelser som man berörs av. Problemet med just denna filmen är att jag inte berörs nämnvärt. Jag skrattar fler gånger än jag känner mig nedstämd och det kan ju vara en bra sak, men i detta fallet hade jag önskat mig iallafall en liten tår. Skådespeleriet är bra, men det känns lite som att de rika nästan spelar en pastish på rika Stepfords och de känns inte alltid helt äkta. Sen är det en romans där mitt i allt som bara känns oerhört felplacerad.

Men överlag en trevlig film som ändå kan rekomenderas. NNN 

Mer om Niceville kan du kolla på här där vi diskuterar den i FILM:

Bridesmaides, Apflickorna och nu Niceville – något håller på att hända i den mansdominerade filmindustrin – tre filmer på raken med i stort sett enbart kvinnlig cast. Häftigt!

Tjihooo! Vi pratar Niceville, Jurassic Park och lite lite Star Wars. Mumma!

Det här är ju bara FÖR fantastiskt. Samtliga scener ovan är improviserade. Sånt älskar man ju bara.