Den dekadenta måndagen fortsatte med förhandsvisning av vad som visade sig vara årets sämsta film (hoppas jag): Colombiana. Jag vet inte ens var jag ska börja…

Zoe Saldana (vackra!) ser sin familj bli mördad i vad man ska gissa är nått form av knarkkrig, då bestämmer hon sig för att växa upp och bli en yrkesmördare. Ok, den ploten kan man köpa. Men allt runtikring blir så oerhört larvigt att jag och CRJ (läs hans mycket bättre och argare recension) mest satt och gapskrattade och häpnade med öppen mun.

Bara som en sånhär sak: Zoes rollfigur heter Cataleya, efter orkidéen med samma namn. På varje person hon mördar målar hon en stor fet Cataleya på magen. Hon hinner mörda hela 22 (!!) personer innan FBI lyckas klura ut vad det är för blomma. Hur de lyckas klura ut det? En städare råkar gå förbi och säga, ”åh vilken fin Cataleya”. Gud, spare me.

Hela filmen är tokladdad med massa nödlösningar och jag förstår nu hur överskattad Luc Besson (förutom Leon) verkligen är. Bara en sån sak att Zoe nyduschad och het, sugandes på en klubba, dansar runt i sin lägenhet och rengör sina vapen. Jeeeez, sicket larv.

Oh well, jag avskriver den som en komedi. För skratta fick jag.
och, ja, ni som undrar, jag tycker den är sämre än Fast 5! I bildrullefilmen fick man ändå snygga effekter. 

Betyg: N (har inte minus i min gradering)

Bild från Finest.

Nu sparkar jag ju in öppna dörrar eftersom allt som redan tyckts om den här filmen redan har skrivits. Gick på Bridesmaides först igår. Och, herregud så jag skrattade! Jag skrev för ett tag sedan att The Trip redan nu ”är årets roligaste film”. Jädrans. Kunde inte haft mer fel. Bridesmaides är helt briljant. Kristen Wiig är helt briljant, Maya Rudolph är helt briljant, samspelet dem emellan är oerhört briljant. Och storyn. Den HÅLLER. Hur ofta ser man en komedi som både är smart, verklighetstrogen (ok ok, klart att många saker är rejält överdrivna, men om man tänker efter så har nog de flesta varit med om liknande händelser någon gång?) och svinrolig? Alltså, där man verkligen gapskrattar hämningslöst! Det händer alldeles för sällan theese days.

En sak som slår en: man får höra att ”kvinnor är inte lika roliga som män” och man tror ju på det eftersom det är en fördelning på 95% mot 5% i alla tv, film och standup-sammanhang (egen oteoretisk siffra) – här är ett fantastiskt bevis på att kvinnor är precis lika roliga som män. Kvinnliga komiker är precis lika säkra som män. Men för en gång skull så utgår inte den kvinnliga komiken från ett manligt perspektiv. Här får kvinnan vara rolig på en kvinnlig scen (om det nu finns en sån). Kvinnan blir inte bara ett komplement till den ”roliga manliga huvudrollsinnehavaren” av typen som Christina Applegate spelar i Anchorman (som för övrigt, trots allt, är min favoritkomedi all time high) utan får ta egen plats. Så oerhört befriande. Se den, så förstår ni vad jag menar. 

Betyg: NNNN

Fantastisk scen (obs: spoiler) där man verkligen känner av samspelet mellan Wiig och Rudolph.

Det är ju fortfarande lite konstigt att världens snyggaste man återigen ska spela, well, en av de mindre snygga: Hunter S. Thompson. Men det är väl sånt man får ta, mr Depp kände ju Hunter personligen och kan ju ta det hela till de nivåer som krävs för att närma sig detta spektakel till man. Han fixade det ju fint i Fear and loathing i Las Vegas. Personligen har jag lite hatkärlek till Gonzo-Thompson – han är ju helt dum i huvudet på många sätt men också briljant i sina ögonblick. Oavsett – en film man ska se. Såklart. 

Fotnot: nej, han spelar inte Hunter S. Thompson rakt ut. Men som många säkert vet så kretsar the Rum Diaries kring en journalist som åker från NY till San Juan för att jobba, vilket också Hunter själv gjorde. Det är också väl dokumenterat att Hunter var rätt crazy och alkoholiserad/drogglad vilket även den fiktionella Paul Kemp är som då mr Depp spelar. Det är alltså ingen biografi men hyfsat close to kan man tippa.

Tja. Vad ska man skriva om filmen med 2000-talets bästa namn!? Jag hade enormt låga förväntningar på förhand, min FILM-kollega Teresa var uppspelt som ett barn vid jul ”mina två bästa genrer, western och sci-fi – i EN OCH SAMMA FILM!!”. Vi gick ut ur biografen med ungefär samma åsikter men med helt olika sinnesstämning. Där jag blev lite upplyft för att den var mer underhållande än jag trott var Teresa förbannad över hur brutalt dåligt vissa saker var. Intressant det där psykologiska med förväntningar med andra ord.

Vad är det då som är underhållande/bra versus förvånande/uselt? Låt oss stolpa upp det:

Underhållande/bra:
+ Storyn – att aliens attackerar en utdöd wild wild west-stad funkar. Utan omsvep. Varför skulle aliens vara ett modernt påfund?
+ Skådisarna – Daniel Craig, Harrison Ford, Paul Dano (älsk!), Sam Rockwell och Oliva Wilde gör ett helt godkänt jobb.
+ Tempot – det är aldrig direkt trist och det är sällan man känner att de borde kapat si eller så.

Förvånande/uselt:
– Specialeffekterna: hur är det möjligt att Steven Spielberg, Jon Favreau och de övriga 100 producenterna kunnat göra en film med så uppenbart dåliga effekter? Skrattretande emellanåt.
– Humorn – ibland glimtar det till, det anas en komisk gen någonstans. Men med tanke på specialeffekterna så hade man varit tvungen att krydda det komiska extra mycket.

Mittemellan:
+/- Indiana Jones-flirten: det anas lite under hela filmen men de sista scenerna ÄR Indiana Jones, så långt att Daniel Craig i en sekvens sträcker sig efter sin hatt på sant Indiana Joneskt vis. Inte säker på vad jag känner inför det, både härligt och larvigt på samma gång.
+/- Daniel Craigs skjortor – om de inte är FÖR tajta så är de trasiga eller obefintliga. Oavsett – det finns inte en ruta i filmen du inte tänker på mannens överperfekta kropp. Både bra och dåligt naturligtvis.

Slutsats: en helt ok undehållande film med pissiga effekter. NNN

Så längesen jag var på bio på kvällstid. Har blivit alldeles för många pressvisningar (skrytgnäll) i år. Det är helt enkelt inte lika charmigt och mysigt. Så igår gick fyra rakryggade och mysiga vänner på bio ihop för att se Captain America. Eller rättare sagt, ingen mer än jag ville egentligen se den och de var också motståndare till 3D, så jag fick gå Red Skull on their as och tvinga med dem. Captain America är en av gänget superhjältar som visat upp sig på sista tiden och som sen kommer ingå i the Avengers (längt) nästa år, där även Thor, Iron Man, Hulken och många fler dyker upp. Typ superhjälteporr med andra ord. På förhand gillar jag Captain bäst av the Avengers men i efterhand så är jag inte lika säker. Captain själv gjorde ett fint jobb och speglar rollen väl. Men den där kärlekshistorien? Oäkta, larvigt, oromantiskt och känslolöst. Skippa den och du har en mycket bättre film. Hugo Weaving är rätt rolig i rollen som Schmidt, han är bra på att spela arg tysk. Det man vinner på är att filmen är snygg, rent estetiskt och rent actionmässigt. Älskade varje sekund av fightingscenerna och Heil Hydra-armén är mäktig. Men som helhet är det en ganska lam film. Glimten i ögat saknas, men det är framför allt den här träliga kärleksstoryn som förstör och Hayley Atwell är rent usel. Rolig action, mindre rolig story. Ungefär så.

Så tyvärr blir det inte mer än NN, fast en stark tvåa!

Oerhört glada för att få Harry Potter-3D-glajjor. Lollo: får man ta hem??