En av världens finaste och mest talangfulla människor, Alexandra Keining, har äntligen skapat film igen. Det var alldeles för längesen sist. Och vilken film hon gjort sen! Jag ska inte recensera den eftersom Alex än en vän, men gå och se den för jösse namn. Det har redan snackats om att den här filmen bör vara Sveriges nomineringsbidrag till Oscars…det säger en hel del. Go Alex!

Igår drog jag och Daniel på förhandsvisning för filmversionen av extremt hyllade BBC-serien the Trip. Filmen kommer naturligtvis bli exakt lika hyllad. För den är genial. Det är ganska sällan man skrattar högt, ärligt skrattar högt, på bio numera. I the Trip händer det mycket och ofta. Storyn är extremt enkel, två vänner drar på roadtrip i några dagar för att äta mat. Enkelt och rakt. Två oerhört olika vänner men ändå extremt lika. Den ene lycklig men olycklig, den andre olycklig men lycklig – mer okomplicerat än det låter. Det handlar alltså om vänskap, om ensamhet och om imitationer. Helt sanslöst roliga imitationer även om jag på slutet blir lika trött på Rob Brydon som Steve Coogan blir – oerhört irriterande att leva med en sådan man. Jeez.

Slutsats. Med oerhört små medel lyckas herrskapet göra årets roligaste film. Så. Premiär 5 augusti.

Ps: se den inte på tom mage, jävlars vad hungrig man blir. Framför allt på musslor i alla konstiga former.

OBS: lovar att undvika spoilers.

Mångas absoluta filmpepp inför sommaren är premiären av Super 8. Då den är producerad av Steven Spielberg och regisserad av JJ Abrams kan man ju lätt förstå nerverna. Det är också den film som omgetts med flest spekulationer. Gänget bakom väntade, smart nog, länge med att släppa någon trailer och handlingen var extremt luddig och hemlig. Att det hela skulle handla om något, man visste inte vad, som hade med Area 51 att göra, gjorde ju inte det hela mindre intressant såklart.

Nu vet jag. Nu vet jag vad som göms i det där urspårade tåget. Nu vet jag vad myndigheterna försöker gömma. Men – egentligen spelar inte det så stor roll. För trailern lovar egentligen något annat än vad filmen är. För det här är en film som egentligen inte handlar om utomjordingar, elaka monster eller specialeffekter. Det här handlar om kärlek, om sorg, om rädsla, om vänskap och om ensamhet. Tänk dig en blandning mellan Stand by me och E.T. En hyllning till det förgångna. Och som sådan film så lyckas man riktigt bra. Alla barnskådisarna är FANTASTISKA, manuset är starkt, Fanning får ett riktigt genombrott och jag vill bara tillbaka till slutet på 70-talet då allt ser ut som om solen alltid sken.

En film att bli glad av.

Ps: Att Coach Taylor, Friday Night Lights (Kyle Chandler), gör en av huvudrollerna gör ingen mer pepp än jag.

Har helt tappat greppet på det här med att blogga om FILM! Misstänker att min medverkan i tv-programmet med samma namn gjort att jag fått utlopp för det där, men nu är det ju paus och jag har ingen att prata X-Men med längre! X-Men: First Class som ju var min abosluta sommarpeppfilm 2011 hade premiär förra veckan och jag såg fram emot den så mycket att jag var nervös i flera dagar (nerd much?). Tror ni jag blev besviken? Nej. Inte det minsta. Kanske inte en 5-plus-film, men lätt en 4a.

Hur länge har man inte velat se den tid då Professor X bara hette Charles Xavier och var bästa polare med Eric Lehnsherr som senare blir Magneto? Premissen är ju fantastiskt. Dessa två antagonister var en gång blodsbröder och kämpade sida vid sida. James McAvoy är som alltid, fantastisk och Michael Fassbender spelar Magneto med en underbart sexig intensitet. Storyn i sig är medryckande men det är ju trots allt upptäckten av nya mutanter och deras superkvaliteter som gör filmen så fantastiskt underhållande. Grädden på moset är den ytterst korta scen då Wolverine (gah!) dyker upp och yttrar årets bästa filmcitat ”Go fuck yourselves”. Gåshud och gapskratt. Rebecka Romijn dyker också snabbt upp som den äldre Raven/Mystique. Snyggt!

Sen är det ju såhär: jag måste se den igen. Snart. Längt!

Vill ni se mig gråta? Spana in nya avsnittet av Film!