Denna veckan (eller egentligen förra, är lite sen här) snackade vi om the Bling Ring (gå och se!) och kärlekspar i Hollywood, både verkliga och på film. Check it. (recension på the Bling Ring kommer snart här i bloggen också)

Även om jag redan hade sett filmen så kunde jag inte låta bli att gå på galapremiären. Klädkoden var 20-tal och jag gjorde mitt bästa för att hitta något i garderoben som kunde likna the twenties, inte helt lätt men många i salongen hade verkligen ansträngt sig, spana tex in Martina Bonnier – snacka bra jobbat!! Kul förutom för dem som hamnade bakom folk med fjäderplymer på huvudet.

Anyways. Underbar kväll. Underbar film. Recension hittar ni nedan.

Vi snackar Gatsby, prinsessan Diana och kläder på film! Missa icke!

Vi kan ju börja med att konstatera att detta är årets mesta MÅSTE-film och har enorma förväntningar på sig. Tror ni jag älskade den!? Eh DID I!! Totalälskar den så mycket att jag ska se den ikväll igen. That’s me.

För att börja i rätt ordning. Jag älskar F.Scott Fitzgeralds roman/novell Den store Gatsby och såg varenda scen framför mig när jag läste den. Dessa fester, dessa kläder, dessa bilar och dessa vackra människor. Den har nämnt som en ofilmbar bok och filmen som kom på 70-talet med Redford/Farrow spädde på den insikten ytterligare. Sen kom Baz Luhrman. Det visuella geniet. Och så kom 3D. Och så kom Leonardo Di Caprio. Det här är en roll han är född att göra.

Ait. Ni har säkert sett trailern och förstått att Baz skapat en fantastisk värld som är nästintill overkligt vacker och på det vis man arbetat med 3D så är den magisk på alla sätt. Baz har också arbetat med romanen på så vis att den ger mer förklaringar och mer fördjupningar i Gatsbys och Daisys känslovärld. Man får en helt annan förståelse för scener som annars känts lite konstiga. Di Caprio och Mulligan är fantastiska och stämningen i filmen från och till lysande. Om man jämför med exempelvis Moulin Rouge så är det en lugnare film med en mer cynisk och komplicerad kärlekshistoria. Och är det något som the Great Gatsby saknar så är det de stora känslorna. När man lämnade biosalen efter Moulin Rouge eller Romeo+Juliet så kunde man knappt andas av alla känslor och tårar. Här är det mer svalt och därför sjunker betyget något. Däremot lär man sig mer av denna kärlekshistoria.

Jag kan inte nog betyga det mest fantastiska i denna film: det visuella, Leo och storyn. Ni måste se det här. Det är en del av vår allmänbildning.

Betyg: NNNN

Update: ÄNNU bättre gång 2 jag såg den och då kom även en tår eller två.

Jag hade verkligen höga förväntningar på uppföljaren till Star Trek som kom 2009 då jag tyckte att man lyckats riktigt bra med framför allt castingen och det kändes som att det här var början på en ny härlig filmserie. När man sen fick veta att Benedict Cumberbatch skulle spela elakingen så började det brinna rejält i mitt rymdfilmshjärta. Klarade den då förväntningarna? Nästan. Dessutom bjuder man på århundradets mest onödiga nakenscen.

Into the darkness är rakt igenom underhållande, det är sällan en lugn minut. Det är warp-speed, slagsmål och jakt hela vägen. På så vis lyckas man väldigt bra. Cumberbatch är som vanligt fantastisk att se även om jag hade önskat mig en ännu ondare elaking (tänk Bane i the Dark Knight Rises) och ett mer tydligt mål för honom, nu blev det lite rörigt och premissen något futtig.

Den som återigen strålar mest är Zachary Quinto som Dr Spock, det känns som han är född för den rollen. Perfekt kombination av människa och vulcan. Man kan inte annat än älska honom.

Effektmässigt – hyfsat snygg, hade inte skadat om man använt 3D-effekterna till dess fulla potential, men funkar helt klart.

Nakenscenen då? Du måste nästan se för att förstå. Egentligen är det ingen riktig nakenscen utan bara en tjej i underkläder – men varför? Ingen vet. Ett äkta Beavis and Butthead-moment, ”Uhhhuuuhhuuuhhhhuuu”.

Betyg: NNN