Det var kaxigt av Blur att inte fjäska för publiken i sin ”återförening” – lång väntan mellan hitsen och Country House sket man helt i. Men det var bra, väldigt bra. Kändes mer som man såg ett band som precis släppt nytt och var i sin mest aktiva period än några som gör nostalgi. Fint.

Gjorde mitt bästa för att få med Damon, Alex och Graham på samma bild. Det blev därmed som det blev. En suddig Damon, en Alex-rygg och ett gäng från kören. Jaja.

Här hittar du vår rapportering från festivalen, att se en överlycklig Dennis Lyxén igår var både ovanligt och alldeles, alldeles fantastisk. Ikväll – äntligen Blur – ett av få såna där måste-band som jag ännu inte sett. Ska bli grymt att stryka över dem på listan.

Lyssnade ju som sagt på Pras häromdagen. Tydligen har jag fortsatt på samma spår – att lyssna på gamla gymnasielåtar. Den här söta saken är kanske inget man tar med sig resten av livet men ändå, fin.

Snubblade över det här gamla godiset av en händelse och började drömma tillbaka till gymnasiet, herre, vad man dansa då. Good old days. Sen kom jag på. Vad har förändrats? Sluta aldrig dansa!

Sorry om det blir mycket Usher från mig nu, men lyssnar dygnet runt. Just den här helgen har det vart repeat på den härra! Svårast är att gå normalt på stan med denna i öronen, benen och armarna får liksom eget liv.

Ok – nu ska jag gå och se om Avengers på bio. Konstig, who me?