Eftersom jag var utomrikes (nära New Jersey till och med) och jobbade loss när Whitney Houston avled så har jag liksom inte hunnit reflektera över det eller hennes musik i någon större skala. Det mesta är ju redan sagt naturligtvis men kortfattat: rösten, rösten, leendet, smärtan och rösten. Ungefär så. Låten ovan ÄR rösten. Helt sinnessjukt skarp. Hennes leende var magiskt, en gigantisk mun med bländande tänder. Hela hon var sinnebilden av en vacker kvinna för mig när jag var 8 år då How will I know kom. Det coola med Whitney var också att det aldrig var något snack om hudfärg, hon sågs som en vacker och fantastisk artist och inget annat. Så borde det alltid vara. Med det sagt så såg man smärtan i hennes ögon och sånger långt innan man egentligen förstod att något var fel, men det gjorde henne också mänsklig och på något sätt ännu vackrare. Så tack miss Houston, we love you.

Bra skit det här alltså. Ytterst mycket Costa Rica-vibbar!

Ralph Lauren – stilig karl ändå. Stående ovationer är inte vanligt på visningar, minst sagt. Respekt!

Tack Elin för bild.

Några favs nedan.

Då det enda vi hört hela dagen på Lincoln Center är remixade versioner av Rihanna och ”I’m sexy and I know it” så marinerar jag mig med annan musik så fort jag kan! Nu blir det löprunda i Central Park. (Fan, nu skrev jag det – nu måste jag göra det också).

Har fastnat i nått slags Babyshambles/Libertines-spår. Inte alls otrevligt. Minns en natt när jag drömde att jag var tillsammans med Pete Doherthy och tog med honom ner till vårt sommarställe i Blekinge för att hjälpa honom med drogavgiftningen. Det gick så bra, så bra och vi var så kära, så kära. Han skrev låtar om mig och allt. Men så fick Aftonbladet ett tips om var vi befann oss och en morgon när vi skulle cykla till sjön för morgondopp så låg det en bladet-fotograf på vakt bakom ett träd på gården. Då blev vi jätteledsna och Pete började knarka igen. Sen vaknade jag.

Inget konstigt alls.