(Sandra bloggade såhär på Festivalbloggen och jag kände att jag inte kunde sagt det bättre själv, så here u go)

Hur många gånger har jag och Nina sett Glasvegas nu? Tre miljarders triljarder gånger. Roskilde, Way Out West, Debban, Kägelbanan…

De är ju alltid bra. Men ikväll på ocharmiga Annexet…? Nja. James Allan var lite ofokuserad, tappade text, röst och tog av sig solglasögonen ganska tidigt (vilket enligt erfarenhet tyder på visst alkoholintag?).

Samtidigt lyste den vanliga intensiteten till ibland. När James ironiskt svarade på kritiken – ”vissa påstår att vi inte är ett arbetarklassband längre…” När det spelade nya livefavoriten ”Euphoria, Take my hand”. Och när James förklarade sin stolthet över att ha skrivit ”Lots sometimes”.

Jag förstår honom. ”Lots sometimes” räddade kvällen för mig. Så hjärtskärande.

Nina tillägger: skrämmande att den svenska publiken inte känner igen att Glasvegas gör en ABBA-cover och pratar om att de är ett av deras favoritband. Publiken ba’: who? Kom igen.

NU vill jag ha sommarlov! Varför har vi inte alla det liksom? Då hade jag startat varje solig morgon med den här. (eller ja, typ några iaf)

Nu blir det invigning av COS-butiken och sen premiär på F12 – hur sommar är inte det då?

..tar vi helg va? Ha det så underbart!

Nu ska jag iväg och fira den här donnan som fyller år i solen. Den här låten – den är vår. Vi spelade den konstant en hel sommar, bland annat på repeat ända från Roskilde till Stockholm en långsam men rolig sommarnatt. Love you girl!

Dagens soundtrack – how I love at Julian Casablancas röst är tillbaka.