Egen hatt på.

Bäst-Lollo bjöd in till tisdagspasta och balkonghäng. Jag och Christoffer bråkade om vem som hade snyggast hatt, han tyckte att min var för liten. Eller så är det hans huvud som är för tjockt. Sandy fick det ärofyllda uppdraget att borsta Arts tänder, han är tydligen lite picky när det kommer till sånt, det kan man ju förstå. Folk gick sen vidare till någon form av Pridefest på Debaser, själv gick jag hem och zappade mellan Closer och Vanilla Sky. Trött.

The switcharoo.

Ny hatt på.

Flourtant nästa Sandy?

Missade ju (hur kunde jag?) finaste keps-Nicke och hans Imperial State Electric på Peace&Love, det kommer jag inte göra om i Göteborg och Way out west. Keps!

Nu blir det Debaser. I bid you farewell.

Årets härligaste datum!

(som världens bästa Lina säger: synd att det inte är HBO som gör den, men man kan inte få allt)

Inte Ryan-kepan.

I torsdags var vi ett gäng som satt och diskuterade kepsar över en öl på Trädgården. Vi hade nämligen märkt nått. Keps is back. Och då snackar vi inte om skaterkepan som aldrig varit borta, inte heller Emil i Lönneberga-kepan som jag själv brukar larva runt i utan om den klassiska baseball/hockey/redneck-kepan. Den verkar verkligen vara tillbaka. Bara under kvällen på Trädgården såg vi i alla fall fem dudes med den här typen av högstadie-keps. Vad gillar vi denna trend egentligen?

Inte Emil-kepan eller varianter som vega och skeppar-kepor.

Inte heller gubbkeps.

Eller truckerkeps.

Utan rätt och slätt: keps. (förebild Bill Clegg)

Triss i caps. Nu har kepsen tagit sig tillbaka utanför sportarenorna. (Leo diCaprio och Bar Rafaeli och nån dude som jag inte riktigt känner igen?)

Vackraste Des är tillbaka i stan och det betyder (ni som läst den här saken ett tag vet ju) thai. Nu hade vi inte sett varandra på över en månad så middagen blev längre än någonsin och fortsatte med microvågskanelbullar (japp, jag har en micro nu! tack Andreas Fall) hemma hos mig. She had some stories to tell.