Vi kör, till Hultsfreds ära, en liten Ninas fem i topp-konserter från denna episka festival. Alldeles just idag skulle vi varit hos dig kära Hultan.

Nr 5: Weezer 2001

De var fruktansvärt tråkiga på scen, de vägrade extranummer men ÄNDÅ var det så sjukt bra. Storheten ligger såklart i låtarna, Rivers Cuomos sång, den underbart lågmälda körsången och det glödande W:et.

Cirka klockan 05:36, natten mellan fredag och lördag, hamnade jag i en hätsk (nåja) diskussion med käre Markus om huruvida the Ark var värda 4 plus eller inte för sin spelning på Peace&Love. Han menade japp, jag menade näpp. Men det går inte att förneka bandets storhet, även om konserten i sig var i mitt tycke alldeles för svajjig. Jag är van vid ett jämnt stegande uppåt, upppåt, uppåt tills den där galna explosionen kommer. Nu var det lite väl hackigt. MEN. Oavsett den här spelningens tempo så är the Ark lätt ett av Europas (ja, faktiskt) bästa liveband och mycket tack vare dessa två låtar. Och nej, jag har inte glömt Calleth You, Cometh I. Men den har vi hört nu va?

Allsångspubliken är typ lika snäll som Borlänges så ni får hålla till godo med den här…

Trailern för kommande Let me in, alltså Låt den rätta komma in – the hollywood-version, är ute och det ser onekligen läskigt lovande ut. Morse-knackningen i slutet ger kalla kårar. Härligt!

…så har även jag fallit för trycket och börjat Twittra på egen adress. Det kommer nog att tramsas en del så be aware. Men haka, gört ba’.

Psshyyyt – grillkalas och premiärbad med briljanta vänner i Vinterviken. Festivaltröttheten försvann på en sekund.