Igår åkte vi ändå ut på Ingarö för ett så kallat Top Secret-möte, man kan också kalla det för vanlig konferens men det låter mycket häftigare med Top Secret. På Ingarö stod snön upp till midjan, vilket gjorde att man ville kasta sig i den och ha snöbollskrig. Det hade vi inte. Istället åt vi paj och pratade strategi. Bra Top Secret-möte.
Ja, jag är fortfarande bitter för att jag missade Kents spelningar på Annexet, hade ändå fyra chanser. Så nu begraver jag mig i misery genom att Kent-tortera mig själv i några dagar. Jag känner mig som Silas, ni vet han i den där Da vinci koden (boken som alla läste, som blev film och genom det töntig och nu påstår alla att de inte läst boken. ni vet, the circle of fame)
Älskar när man stiger upp på morgonen och bara vet: idag är det en White Lies-dag (artistnamnet byts ju ut såklart). Det känns så tryggt, precis som om man redan på förhand vet vad som ska hända och hur man ska känna. Gillar det.
ps. videon är regisserad av Karl Wettre, en av mina fina Gbg-vänner. De kan där på den där sidan.
Man älskar ju Helena Bonham Carter, mest för hennes skådespel såklart men också för att hon inte liknar någon annan. Hon ser ju, helt ärligt, rätt galen och stekt ut. Men kan inte låta bli att gilla exentriska människor som inte låter sig pressas in i Hollywood-mallen. Och eftersom det är Alice i Underlandet-premiär i veckan så lär vi få se mer av hennes galna stilar ett tag. Welcome back.
