Äntligen är Nöjesbladet FILM tillbaka. Vi är så sjukt peppade. Hoppas ni också är det.

Ska passa på att be om ursäkt om ett fel i veckans Sofis mode. Jag skriver där att Meryl Streep aldrig vunnit en Oscar. Såklart har hon det. Två gånger till och med. Och det vet jag ju. Men den här gången blev det slarv när jag egentligen skulle skrivit att det är sjukt att hon blivit nominerad 17 (!!) gånger och endast vunnit två. Tredje gången i år dock. Säker.

Igår spelade vi alltså in första Nöjesbladet FILM för säsongen och i premiären behandlar vi såklart en massa kring Oscars. Därav tog vi på oss finkostymen för en stund. Min klänning kommer från Tiger.

Fina Teresa i vår tjusiga studio.

Det är så mycket jag vill säga om och kring den här filmen att jag riskerar att inte få ur mig allt. Så för att lyckas kör vi listform:

1. HUR COOLT med Mikael Nyqvist som freaking galen vetenskapsman som motspelare till självaste Tom Cruise. Att Mickes namn dök upp som tredje namn i filmens inledning visar HUR stort det är. Också häftigt hur Micke mottogs på galapremiären igår på hemmaplan, jublet ville aldrig ta slut. Värdigt.

2. HUR COOLT att Mickes roll även är svensk och i en nyckelscen håller han ett föredrag på svenska. Jo, coolt. Faktiskt.

3. Hur många actionfilmer kretsar kring ”Russian nucleararm-codes”? Ordet ”nuclearcodes” måste vara det mest frekventa ordet i den här typen av actionfilm, näst efter ”tjoff” (typ slagsmålsljud)?

4. Actionscenerna i Ghost protocol är så snygga, så häftiga, så mäktiga, så svindlande att jag längtar efter att se om filmen enbart för dessas skull. Att Cruise och Nyqvist gör dem själva ger extra dimension. Att Tom Cruise själv klättrar på utsidan av världens högsta byggnad Burj Khalifa ger rysningar i biostolen. Se behind the scenes-klipp om den sjuka scenen här. Nyqvist bröt ett revben under en slagsmålsscen och svarar på frågan om det aldrig var otäckt ”Tom är ju Mr Action så då kan man ju inte banga ur men han gjorde att jag kände mig säker”. Mäktigt.

5. Ploten i sig funkar men det är tydligt att själva storyn inte är så himla viktig i denna film även om den aldrig fallerar. Förutom under en sekvens som blir lite ologisk men det kan man leva med.

6. Kvinnorna. Vi är vana vid att tjejrollerna i den här typen av filmer ofta blir nedvärderade till förförerskor och saker att rädda. Inte den här gången. De kvinnliga rollerna är starka och my god vad de kan fajtas. Äntligen!

7. Slutligen: TOM CRUISE. Vad man än tycker om honom (I Love of course) så går det inte att undgå: Han är en briljant skådis som mästrar varje roll och alla olika genrer som finns. Han äger varje scen utan att överjobba, en självklar superstjärna. Dessutom med en awesome blå kostym, missa inte den.

Plus: Jeremy Renner – rätt rolig faktiskt. Simon Pegg – rätt larvig faktiskt.

Betyg: NNNN

Hann inte få upp kameran ordentligt till Mikael Nyqvist lilla inledande tal igår på galapremiären men han var i alla fall glad och överväldigad.

Den här kommer vara långt ifrån det bästa jag någonsin skrivit då jag var starkt jet-laggad + hade inte sovit en blund natten före på grund av Packers-match och Golden Globe (Packers-förlust men Homeland-vinster!). Jag jobbade alltså hårt med att inte somna och folk som satt bakom mig måste ha trott att jag hade tourettes på grund av ständig rörelse och nypande av mig själv i biofåtöljen. Nog om det. Ni fattar upplägget.

J.Edgar. Som jag hade sett fram emot den. Ett personporträtt av denne högst intressanta person av självaste Leonardo Di Caprio. Dessutom i regi av Clint Eastwood. Vad kunde gå fel?

Well, för att börja med. Den är 2:17 lång. Jag brukar inte ha något problem med långa filmer. Men då måste den verkligen fånga en. Och, nu kan det ju då återigen vara så att jag var för trött, men jag fångas inte. Storyn är inte tillräckligt spännande för att hålla i 2:17. Det blir för segt. Det är en intressant tid i världen och Hoover var en intressant person men man lyckas inte riktigt få fram det, trots att Leo naturligtvis gör sin beskärda del av bra agerande. Även Armie Hammer funkar i sin roll som Hoovers möjliga kärleksföremål.

Men – det som stör allra, allra mest är makeupen. Man har satsat enormt på att få Leo att likna Hoover vilket man lyckas bra med. Men sen då? Armies Clyde Tolson ser ut som han har en gummimask på sig och Naomi Watts karaktär har sprickor i hela ansiktet av avflagnat smink. Tog produktionspengarna slut när man arbetade med Leos rynkor? Hur ska man kunna ta en story på allvar om produktionen ser ut som ett skämt?

OERHÖRT ledsamt.

Det blir, på riktigt, svårt att koncentrera sig på nått annat. Det och att hålla sig vaken. Tyvärr.

Betyg: NN

OBS: Tillägg, filmen är inte på något sätt dålig bara seg och inte så engagerande.

Segt. Det är första ordet som poppar upp. Tyvärr. Jag hade hoppats att Guy Ritche lyckats bibehålla den fart och humor man hade i film nummer 1 om den klassiske mr Holmes och hans buddy Dr Watson. Dessutom är den ju kryddad med Noomi Rapace vilket får alla svenskar att gå i spinn av stolthet. Men icke. Det fanns ändå rätt många bra förutsättningar, låt oss stolpa upp dem:

– Robert Downey Jr ÄR Sherlock Holmes inkarnerad. Han är lika witty, halvgalen, smart och annorlunda som den fiktive gestalten. Möjligtvis är RDJr mer älskvärd.
– Filmen är förvisso en uppföljare men å andra sidan helt fristående, det finns ingen anledning att man måste överskugga den första filmen med mer explosioner och coola stunts.
– Man hade i ettan skapat en härlig känsla av Doyles London som man skulle kunnat bygga vidare på.
– Man hade två starka kvinnliga skådisar i casten: Noomi Rapace och Rachel McAdams.
– Man hade världens bästa ondska bad guy-namn:  Professor Moriarty.

Trots detta lyckas man inte utnyttja sina guldlägen. Robert Downey gör vad han kan men det blir mest Giy Ritchie-porr av scenerna än plats för honom att skina. Man går i uppföljar-fällan totalt med ännu mer av allt vilket bara blir tröttsamt och till slut ganska händelselöst även om det låter motsägelsefullt. Man lämnar London till förmån för skog och stad i Frankrike. Kvinnorollerna blir endast statist-sidekicks till de viktiga manliga rollerna (även om både Noomi och Rachel gör det med den äran) – det man lyckas allra bäst med är med MORIARTY (asså, hallå bra namn!!) Favoriten från Mad Men, Jared Harris gör en mycket bra ondskefull motståndare till vår hjälte.

All in all: En helt ok actionrulle som man kan halvslumra till i julmatskoman men inget man springer efter senap för. (hmm, förstod inte själv den liknelsen riktigt, sorry)

Betyg: NN

Ps: Man känner dock en stark, stark längtan efter BBC-versionen av Sherlock!