Jag vet. Det är inte speciellt intelligent att skriva såhär, MEN: Jag kan inte ens sätta ord på hur bra det här är. Joachim Trier har gjort en oerhört skarp och stark film. Kanske den absolut starkaste i år? Jag har aldrig i mitt liv suttit i en fullpackad biosalong och ändå känt mig helt ensam. Det var knäpp tyst filmen rakt igenom och när filmen väl var slut så var det inte en människa som rörde sig ur fläcken. Alla satt blick stilla. Begrundande. Kanske även snyftande. Klart är att ingen lämnade bion oberörd. Anders Danielsen Lie, som till vardags är läkare, är en sån skådespelarbegåvning att det nästintill är obehaligt. Hans förmåga att förmedla sorg och olycka känns ända in i själen.

Jag kan inte säga nått mer än: Se den. Se den. Se den.

Betyg: NNNNN

Alltså. Det känns som att jag skriver samma sak varje gång. MEN DET ÄR SÅ SVÅRT att begränsa sig och sätta labels på alla filmer. Nu ska jag försöka ge er mina favoritdramer – och vad är då ett drama? Det kan ju vara allt från Shakespeare-kärlek, spion-spänning, diskbänksrealism till krigsrelationer. Jag tänker tex på Hamlet, Tinker Tailor Soilder Spy, Blue Valentine, Tillsammans och Pianot. Alla dessa totalt olika filmer kan ju på olika sätt tolkas som ett drama. Ingen av dem är dock med på min topplista (och nej, Nyckeln till frihet är absolut INTE med, skärp er!!) utan de är:

1. Brokeback Mountain
Vem hade tippat att den här kombon: Ang Lee, cowboys och homosexualitet skulle bli det mest episka kärleksdrama någonsin?  Att visa gay-kärlek på så vackert, fint, sorgligt och starkt sätt behövdes och fortfarande behövs och de rollprestationer som Jake Gyllenhaal, Michelle Williams och framför allt Heath Ledger gör – ja, jag får (på riktigt) tårar i ögonen bara av att tänka på det. En av de mest välspelade filmer jag kan tänka mig. Bästa scenen här.

2. Gudfadern 2
Jamen såklart. Gudfadern. Kanske lite väl obvious, men ska man blunda för det som är bra bara för att det är obvious? Nej. Varför del två och inte ett? För att det är sällan man ser dåtid och nutid ihopvävt så snyggt och det är sällan man får se de Niro och Pacino i samma (braiga) film. Därför. Och scenen, ja, ni minns den.

3. American History X
Det är alltid svårast att välja nummer 3, för där vill man ha ”resten” men då jag är extremsvag för filmer som bygger på rasism, nazism, främlingsfientlighet och helst då omvändandet av dito så får filmen med fantastiska Edward Norton ta den här jobbiga platsen. Gatukants-scenen är för alltid insvetsad i min hjärna. Och ljudet, vänner. Ljudet.

Hedersomnämnande: There will be blood, Livet är underbart, Schindler’s list osv osv osv…ni ser, jag klarar inte att begränsa mig. Blir tokig på mig själv!