En av höstens stora se-fram-emot-filmer har för mig länge varit TED. Mest för att jag är ett stort fan av Family Guy och den humor Seth Macfarlane skapat genom den animerade familjen. Komedi om en teddybjörn som är levande – snacka om must-se!

Är det då så roligt som trailern visat? Både ja och nej.

Om du är på kiss&bajs-humor-humör så kommer du ha hur kul som helst. Ett tag. Om du är en riktig duuuude så kommer du skratta högt. Men även de mest inbitna dudesen kommer nog tycka att skämten är lite för lika varandra emellanåt. Men. Det är inte humorn som är det stora problemet, det är själva storyn som man aldrig riktigt bryr sig om.

Mark Wahlberg spelar John Bennet, en kille som aldrig riktigt tar tag i sitt liv utan mest blir hög och hänger med sin teddybjörn Ted hela dagarna. Hans tjej spelad av Mila Kunis vill att han växer upp annars gör hon slut. Klassisk story. Men man bryr sig inte. En galning spelad av FANTASTISKA Giovanni Ribisi kidnappar Ted men man bryr sig inte så mycket. Själva filmen känns faktiskt lite för lång. Helt enkelt för att den inte har en story man bryr sig om. Jag bryr mig inte om Kunis gör slut med Wahlberg eller ej. Det man bryr sig om är relationen Ted/John, inget annat. Och där njuter man, samspelet Ted/John är härligt, roligt och det som är behållningen. Dialogen med en teddybjörn som är ful i munnen är såklart priceless. Men det är inget man bygger en hel film på. Tyvärr.

Som tjej stör man sig också på att trots att det är killrollerna som är otroligt barnsliga, i en del fall kriminella och allmänt idiotiska så är det ändå tjejrollerna som framstår som de mest jobbiga och idiotiska.

Men gå och se, gärna en söndag. Du kommer skratta.

Betyg: NNN

Ps: Nu ska jag gå och spela in FILM!

Jag ligger lite efter med bioaktuella filmer sen semestern. Så först igår fick jag tid att kolla in nya Bourne-filmen. Ingen Matt Damon, istället Jeremy Renner. Trovärdigheten är intakt, båda är troliga som superduper-agenter. Däremot är Damon helt enkelt en bättre skådis.

Men framför allt är Damons Bourne-triologi en bättre historia. Den är intressant, nyskapande, smart, spännande och fylld med oväntade twists.

Renner-storyn funkar absolut. Actionmässigt är den underhållande och spännande, tiden går snabbt och plötsligt är filmen slut. Bokstavligt talat. Utan att spoila så slutar den oerhört abrubt. Det är emellanåt lite väl invecklade dialoger om virus och tabletter och det introduceras ännu en agent som är ännu mer superdupermega-agentig, denna saknar dock empati. Hurra! Det här är problemet med uppföljare bara för uppföljandets skull. Det blir för överdrivet och ointressant.

Men som en underhållande action utan större pretantioner funkar det alldeles utmärkt. Och SÅ skönt det är med actionfilmer som inte tvingar in oneliners och lama skämt samtidigt som man duckar för kulsprutor.

Betyg: NNN

Premiär igår. En av de finaste dokumentärer jag sett på evigheter. Gå och se denna fantastiska historia. Blir så imponerad av människor som Malik Bendjelloul (regissör och eldsjäl) som i sin övertygelse kämpar i flera år med ett projekt och lever på bröd och vatten för att lyckas. I de allra flesta fall når såna här eldsjäls-projekt en väldigt liten massa och det är svårt att skapa en succé. Att då ändå fortsätta och fortsätta är helt otroligt. Nu blev det succé och Searching for Sugarman har vunnit fina filmpriser världen över.

Jag vill inte avslöja något om handlingen mer än att det är sällan man ser en dokumentär där man sitter med ett ständigt leende på läpparna. En feel-good-story helt enkelt!

Jag och Ellovitch!

Igår var det såndär sommarkväll som man inte vill ska ta slut. Stockholms Filmfestival kör just nu sommarbio i Rålambshovsparken och tillsammans med typ HELA Sthlm såg vi Pan’s Labyrint. En favoritfilm såklart. En film som har den heliga treenigheten:

1. Starka känslor
2. Vackert/snyggt gjord
3. Grymma skådisar

Svarade lite på frågor om filmsommaren, här hittar du mina svar.