Ja herre. Var ska man börja!?

1. Christopher Nolan. Vilken jävel till filmskapare du är!
2. Tom Hardy. Where have you been all my life?
3. Hathaway är (förutom att vara en bra skådis) sexig. Who knew?
4. Älskade Batman. Ja. Älskade Batman.

Pappa och jag åkte in från stugan på landet till Karlskrona för att kolla visningen som var 23:59 natten mellan tisdagen och onsdagen. Bara det gjorde att allt kändes extra speciellt. Som om det skulle behövas?

Hela Batman-triologin är något alldeles särskilt naturligtvis och den avslutande episoden är precis som de föregående: helt sinnessjukt bra. Det är mörkt, så oerhört mörkt och som en trevlig biobesökare i Karlskrona sa: man rös i hela kroppen så fort man fick en skymt av Bane. Jag kan bara hålla med. Tom Hardys Bane är nästintill overkligt läskig.

Handligen har ni säkert koll på och själv är jag fortfarande i något form av efterskak för att skriva en vettig recension såhär på semestern. Så fort jag kommer tillbaka till stan ska jag se om detta mästerverk och försöka samla mina tankar.

Tills dess: se The dark knight rises. Bara gör det.

Betyg: NNNN

(Batman Begins: NNNN. The Dark Knight: NNNNN)

Gjorde ett tredje försök igår att se den här jäkla Spider-Man (sorry Spidey men du har gjort det svårt för mig) och nu funkade äntligen all teknik.

Det börjar bra. Andrew Garfield gör en bra Peter Parker. Kemin mellan honom och Emma Stone är av förklarliga skäl (de är ett par i verkligheten) riktigt bra. Men sen ska han bli superhjälte. Det funkar inte lika bra, han  fyller inte riktigt ut Spider-Man-dräkten efter Tobey Maguiers perfekta dito. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är något som saknas även om dräkten i sig aldrig varit snyggare (förutom när den var svart) – kanske är det jätteödlan som gör det. Hela storyn kring den snälla vetenskapsmannen som blir den onda, galna vetenskapsmannen känns inte tillräckligt intressant och bra. Varför blir han plötsligt så galen och arg? Det hela är högst orimligt, även om man inte kan leta efter rimlighet och logik i denna genre.

3Dn funkar utmärkt. Det är några sekvenser där man riktigt hisnar i biofåtöljen och det är många riktigt fina och smarta scener som man verkligen njuter av.

Sevärd helt klart. Men hittills i år är det fortfarande Avengers som står högst upp på superhjälte-tronen.

Betyg: NNN

Hoppas på ett nytt mästerverk av Paul Thomas Anderson. Verkar som man hoppas rätt. Premiär i november.

Exakt NU är det dags för det här. Recension imorgon.

Om man går in med inställningen att det här är en bagatellfilm, en komedi och en musikal – ja då kan man ha rätt skoj. Går man in med inställningen att det här är skit från början, ja, då blir det ju inte så skoj.

Man ska inte tro att det här är en film som på riktigt speglar hur det var på the Sunset strip då Mötley och gängen härjade som värst (inte för att jag var med då heller men ändå) – utan det är rätt och slätt en musikalkomedi med rätt grym musik emellanåt.

Sherrie åker från landsorten till LA för att ”make it”. Börjar jobbar som servitris på the Bourbon – något slags replika på Whiskey a go go. Hon blir kär i diskplockare med rockdrömmar osv osv. Storyn i sig är väldigt tunn och menlös, Julianne Hough är inte världens mest karismatiska skådis – det är däremot Tom Cruise. Med råge. Hans Stacie Jaxx är på riktigt rolig och på riktigt en härligt sann pastisch på den tidens rockstjärna.

Mycket mer än så behöver man nog inte säga. Men en underhållande film, om än inte så bra.

Betyg: NN