Vi kommer recensera Harry Potter-Radcliffes nya film i kommande FILM-avsnitt. Så jag ska inte säga för mycket. Det jag dock ska säga är: FY FAN så rädd jag blev. Herregud, vad mitt psyke inte är gjord för såna här typer av filmer. Satt inte still en sekund och efter fem minuter kastade jag min te-kopp (av papp) rakt upp i luften för jag blev så skraj. Man borde helt enkelt ha en kamera på mig, ser ju inte klok ut där jag sitter och håller för ögonen, halvblundar och försöker gömma mig bakom mina egna knän. Så, med andra ord, filmens skapare lyckades med sitt uppdrag. Usch.

Tilläggas bör är att jag och Teresa, min FILM-kollega, såg den här filmen helt ensamma i en öde biograf ute hos SF i Råsunda. Återigen, FY FAN vad rädd.

Tilläggas också: Radcliffe funkar, tänkte inte på Potter en enda gång. Well done.

http://www.youtube.com/watch?v=qDMXkPfxjOc

Ibland önskar jag att jag bara kunde stänga av den delen av hjärnan som tänker för mycket under filmer. Då hade jag säkert uppskattat den här klysch-kavalkaden. Men nu blir det alldeles för mycket oneliners, larviga scener, överdådig musik, styltigt manus och ointressanta karaktärer.

Bara det är konstigt. Peter Berg är ju i normala fall en mästare på att få fram karaktärer man känner för. Men här skiter man faktiskt i hur det går för hjältarna. Ja förutom Riggs (Taylor Kitsch) då. Han är liksom FÖR vacker.

Filmen i sig är väl rätt snygg, fina bilder, bra effekter osv osv. Men manus, MANUS, allt faller platt när varenda scen är som tagen ur ”action for dummies”-handboken. Undantaget alla scener med Liam Neeson och Alex Skarsgård. Bägge dessa inger förtroende, trygghet och en känsla av äkthet. Men de godbitarna är få. Rihanna då? Ja, hon har säkert en skådiskarriär framför sig men här är det svårt att ta hennes karaktär på allvar, hon får liksom inget att jobba med. En karaktär vars repliker endast är av karaktären: ”BOOM” och ”Mahalo motherfucker” är liksom inte…well, ni fattar.

Men – OM du lyckas tänka bort allt det där och bara tänka att du vill bli lite underhållen på ett Battleship, då är den säkert en helt ok action. Så försök lämna hjärnan hemma.

Betyg: NN

PS: Mumma dock för FNL-nördar som jag. Peter Berg + Riggs + Landry tillsammans igen.

Då och då ser man en film som fullständigt tar andan ur en. Det kan vara en svettig action, en magisk kärlekshistoria eller som den här, ett människoöde så starkt att man inte ens orkar säga hej då till sin biokompis när filmen är slut. the Lady av Luc Besson är en sån film.

Det är en såndär film man önskar att alla skolor visade för alla högstadieelever. En film om kurage, rättvisa, styrka och framför allt om en ENORM kärlek.

Ni kan säkert historien om Burmas frihetskämpe och Nobelpristagare Aung San Suu Kyi. Hennes livsöde är vida berömt och beundrat. Så någon recap behövs kanske inte. Men, det Luc Besson verkligen lyckats skildra är inte bara Burmas grymma och våldsamma militärdiktatur utan också människan Suu och hennes kärlek till sin familj och sitt land. Kärleken mellan Suu och maken Michael Aris är helt briljant porträtterat – framför allt av David Thewlis som spelar mannen bakom kvinnan helt magiskt bra.
Några minus dock: lite lite för lång film och jag skulle önska lite mer bakgrund kring militärjuntan. Är ju väldigt intressant hur allt blev som det blev, saknar det.

Två tankar när jag lämnade salongen: 1. jag har aldrig hört så mycket snyftande i en biosalong tidigare och 2. tänk om kvinnor styrde världen. Vad fredlig den hade kunnat vara.

Betyg: NNNN

Ps: HUR lik Suu är inte Michelle Yeoh? Helt otroligt.

Ni som följt med mig ett tag VET att det här typ är det bästa som hänt mig på länge. (nåja, har ett hyfsat liv, men ÄNDÅ!!)

Frågan är inte om det är en bra film eller inte. Frågan är om någon kommer gå till en biograf för att se en film som heter Laxfiske i Jemen? Hur tänkte man här egentligen? Förvisso är det en adaption av en bok med samma namn men med tanke på att filmindustrin inte brukar ha några problem med att förändra det mesta till sin fördel är den här titeln helt obegriplig.

Men ok. Låt oss försöka glömma det för ett ögonblick. Även om det är svårt. Lasse Hallström. Bredvid Spielberg, kanske den mest romantiske mannen i Hollywood? Här har han satt tänderna i en politisk satir och ut kom en kärlekshistoria. Såklart. Jag tycker om Hallström, så det här är ingen kritik mot honom i sig. Men, här tappar man det som egentligen är roligt och intressant i storyn. Nämligen hur politiskt spel kan fungera. Kristin Thomas Scott (som jag älskar denna skådis) gör dock sitt bästa för att föra fram samhällssatiren. Men hon gör det ensam.

Storyn kretsar kring en vision som en rik (och i filmen OERHÖRT vis) shejk har att: att kunna fiska lax i Jemen. Då PR-geniet (Kristin T-S) inser att det här är en guldgruva rent popularitetsmässigt – när folk matas med krigsbilder från områden runtikring behövs nämligen en solskenshistoria. Byråkraten, fiskaren och cynikern Fred (Ewan McGregor) får mot sin vilja uppdraget att se till att det hela blir av och tillsammans med Emily Blunt upptäcker han en ny värld. En värld där allt är möjligt. Enter the löööööv.

De första tjugo minuterna är det här en underhållande satir. Men sen utvecklas den mer till en ganska seg kärlekshistoria som man inte riktigt bryr sig om även om den på något sätt känns ganska verklighetstrogen och fin. Kärlek på jobbet liksom. Ewan och Emily gör fina rollprestationer. Absolut.

Men mycket mer än så blir det aldrig.

Betyg: NN