the Hunger Games, typecasting och så en throwdown om vem som är bäst: Depp eller Pitt. Missa inte!

Vad får man om man mixar Battle Royal, Flugornas Herre och the Running Man? Tja, kanske inte klockren mix men typ the Hunger Games. Det man definitivt får är i alla avseenden starkt, bra och väldigt intressant.

Handling då. En postapokalypiskt värld. En pojke och en flicka från varje så kallad sektor blir lottade att delta i de årliga spelen Hunger Games. Dock går dessa spel ut på att endast en överlever. Det är bokstavligt talat döda eller bli dödad. Samtidigt som hela världen följer tävlingen på tv dygnet runt. Inte ett jätteroligt scenario. Och att den här filmen har fått så låg ålder som 11 år känns…inte helt rätt. Vi snackar en hel del obehag.

Filmen är som allra allra bäst och starkast i inledningen. Jennifer Lawrence är fantastisk och man riktigt känner paniken i hela kroppen. Tänk att bli ställd inför ett sånt faktum. Du har inget val. Du måste åka. Du måste delta i tävlingen. Fy fan.

Det här är rakt igenom en svinbra film. Den är snygg, den är spännande (enormt spännande), den är stark, den är smart, den är aldrig någonsin tråkig. Den ger bra kritik på vårt egna samhälle där tv-tablåerna fylls av Big Brother, Paradise Hotel och Robinson. Så länge det finns de som vill titta – så finns en show vidrigare än den andra. Men vad händer när vi tröttnat på onanerande dokusåpa-deltagare – vad är nästa steg?

Se den.

Betyg: NNNN

Ps: det här beskrivs lite som ”det nya Twilight” – mest för att trilogin riktar sig till samma målgrupp. Men här spelar tjejerna på samma villkor och är lika starka som killarna. Katniss Everdeen är miljoner ljusår bättre som förebild än Bella Swan. Även om jag också har en crush på Edward..

Ps 2: I torsdagens FILM pratar vi mer om the Hunger Games!

Är det bara jag eller får ni också magont av längtan efter det här? Författaren Bret Easton Ellis satte fingret på det på Twitter idag:

I veckans FILM gästar Alex Schulman! Vi snackar om the Artist och dissekerar filmmusik. Missa inte.

the Artist. Stumfilm. Svartvit. År 2012. Modigt och samtidigt oerhört smart. Weinstein är inte så dum han. Hyllad av branschen för att han vågade satsa på en svartvit stumfilm i en era där de flesta filmer som släpps har mega-crash-boom-bang-effekter och/eller valfri manlig hunk i huvudrollen. Men – är det inte då det smartaste man kan göra? Att göra något helt annat. Något som verkligen skiljer sig från allt det andra. Jag tror inte ett skit på att Harvey Weinstein värnar om särskilt mycket filmkonsten. Det här var ett genidrag rent affärsmässigt. Klart en sån film skulle få uppmärksamhet om man lade ner rätt marknadsföringskraft bakom. Och så vann den också Oscar på Oscar och Globe på Globe. Smart. Helt enkelt.

Men. Det spelar ju inte så stor roll egentligen. Är den då så bra som en Best picture-Oscar säger? Både jag och nej.

Ja för att det är helt sjukt imponerande hur snygg och smart den här filmen är. Inte en enda gång satt jag och saknade muntlig dialog. Inte en enda gång satt jag och tyckte det var tråkigt för att det inte fanns ljud eller färg. Det är en visuell upplevelse och musiken är briljant, briljant! Skådespelarna Jean Dujardin och Bérénice Bejo är fenomenala och det är skam att inte också Bejo fick en Oscar för sin roll. Längesen jag såg två aktörer uttrycka så mycket känslor utan att prata. Fantastiskt. Sen arbetar man snyggt med ljudet på vissa delar av filmen som jag inte ska avslöja, men man blir kort och gott: jävligt imponerad.

Sen är det egentligen ingen speciell story. Det är ingen handling vi inte sett tusen gånger förr. Det är inget nyskapande. Det är inte spännande. Vi vet vad som kommer hända, mer eller mindre.

Du ska se filmen för dess hantverk och inte för storyn. Så nej, jag tycker inte den är värd Best picture. Däremot många andra priser. Vi pratar mer om the Artist i torsdagens FILM, då med Alex Schulman som gäst.

Betyg: NNN