Vittjade mejlen. Och vad låg där om inte ett meddelande från Alex?

 

Kära Karin. 

Jag vill ge dig ett råd inför festen. Först av allt vill jag säga något om “de intellektuella”.

Ju mer intellektuell man blir, desto mer apart som människa blir man. Det måste vara något med forskningen som alienerar de här akademikerna från omvärlden. Jag hamnade bredvid en forskare och en professor. Båda satt apatiska som Rain Man och petade i maten. Att konversera var det inte tal om. Någon av dem, professorn, hade hakat upp sig på att de stavat fel på hans namnlapp vid bordet. Han kunde inte släppa det under hela middagen. Jag kunde säga något, han tycktes lyssna men så avbröt han mig med tom blick: “Det var ju ändå fan att de inte kunde stava rätt…”

Akademikerna är helt enkelt inte särskilt trevliga att ha att göra med. Jag nämner detta eftersom du kommer att sitta med de här människorna under den längsta middagen i ditt liv. Det är viktigt att stålsätta sig, tror jag. Att inte INBILLA sig något. Tro inte att du ska sitta där med någon fascinerande forskare som kan berätta på ett sätt så att du förstår om något som faktiskt fascinerar dig. Förvänta dig stel tystnad, pet i maten och PÅ SIN HÖJD ett par, tre vänliga kallratsfraser till höger och vänster.

/Alex

Okej. Mycket kan jag står ut med. Men människor som inte kan smälta en felstavning å tre och en halvtimme – där går min gräns.

Måtte jag hamna bredvid en glad och ytliga tv-profil från ett grannland.