Så här glad blir man av ett Nobelpris i litteratur:

 

Vi har prisbelönade fotografer på tidningen. Jag är inte en av dom.

Mannen vars huvud anas är han som står i fokus vid tillkännagivandet, Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Idag fick han nöja sig med att dirigera frågor till den upphetsade presskåren som roligt nog bestod av många kollegor från spanskspråkig media.

Svenska akademien gav priset till Vargas Llosa ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.

Touché.

Vargas Llosa är spännande att läsa, han pågår på många nivåer samtidigt. Han väver sina romaner brutalt skickligt mellan olika berättarperspektiv och olika röster, så pass att man kan ha nytta av en lathund med historiernas olika personer. I ”Bockfesten” tillexempel, där står livsödena på rad.

Romanen kom år 2000 och är historien om Dominikanska republiken under general Trujillo. Här skildrar Vargas Llosa makt, underkastelse och anpassning och han gör det med kirurgisk precision utan att någonsin släppa på närheten till berättelsens huvudpersoner och deras psykologi. Det låter möjligen en smula dystert men det är det inte, det är ett julklappstips.

Vargas Llosa har vid det här laget hunnit med de flesta litterära genrer, inte minst satir. Den latinamerikanske litteraturforskaren Raymond L. Williams daterar Vargas Llosas ”upptäckt av humor” till 1974 och romanen ”Pantaleón och soldatbordellen” Vargas Llosa var då 38 år. Jag misstänker att han hade roligt innan 38 års ålder, han ger intrycket av att vara en personen som har nära till skratt. Även om han också ger uttryck för en mörk syn på kulturen status idag. Kultur kan vara underhållande men får inte reduceras till banal ytlighet.

På presskonferensen skyllde han sitt allvar på Sartre, en idol i unga år:

– Sartre var smart och klipsk, men han var inte rolig och han log aldrig. Seriös litteratur skulle inte vara rolig, trodde jag. Men jag ändrade mig när jag skrev ”Pantaleón och soldatbordellen”.

Tur. Hade han hållit fast vid sin allvarliga regim hade vi inte fått ”Tant Julia och författaren” som kom 1977 och som är en oemotståndligt varm och rolig berättelse, baserad på en verklig händelse i författarens liv. Mario Vargas Llosa var 18 år och blev kär i sin 13 år äldre släkting, i romanen döpt till tant Julia (Som alltså uppnått den aktningsvärd åldern av 32 år. Minns att detta var i Lima på 50-talet). I boken figurerar en kortväxt boliviansk demonförfattare med förkrympt högerhand som hyser stark avsky mot argentinare och delar in Lima i zoner som exempelvis A.B.T.N (Arbetsovilliga, Bögar, Tjuvar, Nattfjärilar) och T.P.D.I (Tjänstefolk, Proletärer, Daglönare, Indianer). Det är ett annat julklappstips.

I en intervju gjord av Dagens Nyheters Björn Wiman får ni en utmärkt introduktion till författarskapet. Missa inte fördjupningen om striden mellan Sartreianer och Borgeianer som Vargas Lllosa var inblandad i som ung. Han pluggade juridik och litteratur vid San Marcos-universitetet i Lima och drev ihop med två kompisar tidskriften ”Literatura”.

Mycket har hänt sedan dess: Vargas Llosa övergav marxismen för liberalismen och samhällsdebatterande existensialisten Jean-Paul Sartre för Jorge Luis Borges – som inom litteraturvetenskapen sorteras under magisk realist. Eller för att tala med Vargas Llosa: Borges hyste ett programatiskt ointresse för verkligheten.

De som stört sig på att Vargas Llosa tilldelades det prestigefyllda Nobelpriset har gjort så av i huvudsak två skäl: Han är machosexist. Han är liberal.

Vill man bygga på sin tes om att Mario Vargas Llosa har en lysten blick när han skildrar kvinnor kan man läsa ”Den stygga flickans rackartyg”, en bok jag gillar mycket trots det överflöd av skälmska blickar, tjocka läppar, trånga sköten och stenhårda bröstvårtor som berättelsen är sprängfylld av. Här handlar det om en man och en kvinna vars öden tvinnas ihop under en livstid. Han en statstjänsteman som övergett revolutionen för att jobba inom Unesco, hon en skamlös social klättrare med förkärlek för oralsex. Det är ett tredje julklappstips.

På presskonferensen ville Mario Vargas Llosa inte oväntat nyansera bilden av sig själv.

– Här påstår man att jag företräder machismo. I Peru är det tvärtom. Men sant är att machismon är stark i latinamerika. Och angående de politiska stämplarna jag har fått. Jag är inte neoliberal. Jag är liberal, jag tror på demokrati och frihet.

1990 ställde Mario Vargas Llosa upp i presidentvalet i Peru för center-höger koalitionen Frente Democrátio men fick spö av utmanaren Alberto Fujimori som stöttades av vänstern. Han säger att han gav sig in i striden eftersom den bräckliga peruanska demokratin stod inför extrema utmaningar som hyperinflation och inflytandet av den maoistiska rörelsen Sendero Luminoso.

Rätt eller fel av svenska akademien att ge priset till en före detta politiker?

Han är en bitter antidemokrat tycker America Vera-Zavala, dramatiker med mamma från Peru.

Nej då, han är Latinamerikas framtid tycker den liberale debattören och författaren Fredrik Segerfeldt.

Även om Nobelpristagaren i litteratur säger att han inte längre är en politisk person tänder han när frågorna kommer in på Wikileaks. Han är kluven – å ena sidan är transparens alltid att föredra, å andra sidan är risken att förtroenden undergrävs och då är demokratin i fara.

På en fråga om hur han ser på den mexikanska regeringens kamp mot drogkarteller understryker han sin ståndpunkt om att kriminaliteten som följer på droghandel kan bekämpas först om man legaliserar drogerna. De enorma summor som läggs på repression bör riktas om till utbildning och rehabilitering.

Hm, osvenskt.

Jag vet att man ska blogga kort och inte långt men jag vill ändå nämna ett tips från den nobelprisbelönade skrivcoachen: Det man inte har i talang kan man ta igen med hjälp av disciplin, ihärdighet och envishet. Se bara på Flaubert.

Saludos!