Mitt jobb är relativt enkelt att beskriva: Jag är debattredaktör på Aftonbladet. Det betyder att jag varje dag ungefär sexton gånger ger samma besked till folk som ringer:

 – Skriv hellre kort och bra än långt och dåligt. Inte längre än 5000 tecken inklusive blanksteg.

 Den här veckan står jag inför ett betydligt tuffare uppdrag.

 Det är Nobelfest på fredag och jag ska dit.

Inte för att jag under det förlupne året hafva gjort menskligheten nytta, som Nobel enligt sitt testamente menade att en värdig pristagare skulle ha gjort. Jag är på plats för att bevaka.

Och Alfred Nobel skrev inget om vilka kvalifikationer festens gäster borde besitta.

Tur för mig.

 Ärligt talat:

Jag är långtifrån förberedd och känner viss panik inför hur tusan jag ska hinna.

Jag har inga skor. Har inte klippt mig sen augusti. Inte färgat håret sedan mars.

Mitt ansikte skiftar i blekgrönt, en nyans som bryts av skuggorna under ögonen som går i mörkgrått. Jag ser alltså ut som svenskar brukar se ut i december.

Jag borde vid det här laget självklart ha tvärkoll på EXAKT varje pristagares bedrift.

Jag är inte riktigt där än.

Men jag är inte sämre än att jag kan göra en lista och bocka av.

Idag: Fysikpriset och kläder. Och Mario Vargas Llosa.

Visste ni att Fysikpriset räknas som det finaste eftersom Alfred Nobel nämnde det först i sitt testamente?

I år går det till Andre Geim och Konstantin Novoselov. båda är födda i Ryssland och verksamma vid University of Manchester i Storbritannien. De får priset för utvecklingen av det tvådimensionella materialet grafen. Mer om det senare men första två detaljer:

Manchester är en kär stad med många namn, som Madchester och Storbritanniens Norrköping.

Madchester efter den alternativa musikscen som växte fram i staden i slutet av 80- och början av 90-talet. Nu minns vi ett ögonblick band som Stone Roses och Happy Mondays. Vi kommer ihåg att musiken var en mix av psykedelisk indiepop och dans/acidhouse. I bland var det bra och ibland mest jobbigt, som i A Guy Called Gerald.

Men – medan ni andra satt på parkeringen på Hultsfredsfestivalen och tog holländskt fultjack i väntan på att The Charlatans skulle gå på scenen, satt en flitig student i Nizhny Tagil, Ryssland, och löste… fysik. Konstantin Novoselov är nu 36 år och professor och Royal Society Research Fellow vid University of Manchester. Han var alltså 20 år när The Stone Roses 1994 släppte ”Second coming”. Det blev aldrig någon second coming för bandet som till följd av bittra gräl föll i bitar kort efter att skivan – sedd som den som punkterade bandets karriär -kom. I mitten av nittiotalet gick luften ur hela madchesterrörelsen, kreativiteten hade stagnerat, droger och gängbråk hade tagit över. Nattklubben The Hacienda stängde och skivbolaget The Factory gick i konkurs. Det var över.

Nåväl.

Bättre gick det för Konstantin Novoselov:

I dag gift med Irina Barbolina och pappa till tvillingdöttrarna Sophia och Victoria, 14 månader gamla. Hela gänget följer med till Stockholm.

Tillsammans med Andre Geim utvecklade han alltså ett supermaterial kallat grafen.

Det är extremt tunt och lätt och har enligt den Kungliga Vetenskapsakademien exceptionella användningsområden, inte minst inom elektronik.

 Och det var när de tog kattexempelet som jag vaknade:

 Grafen är ett extremt starkt material, mycket starkare än stål. En kvadratmeter stor grafenbit kan bära en fyra kilo tung katt trots att grafenbiten bara skulle väga 0,77 milligram, ungefär lika mycket som ett morrhår.

Otroligt.

Här är vår katt Yatzy, 12 år och med den nätta vikten 2,6 kilo. Hon skulle alltså med lätthet kunna sätta sin kattrumpa på en bit graf. Om hon var på humör.

 

Sen var det en annan sak, det finns en teknisk revolution runt hörnet om man ska tro vetenskapen. Vilket vi väl denna vecka bör göra:

Materialet kommer kunna användas för väldigt tunn och böjbar elektronik – som tillexempel pekskärmar.

Upptäckten av grafen skedde så sent som 2004, när Novoselov var 30 år. Fysikpriset kom alltså rekordsnabbt. Hur snabbt det här kommer sprida sig och bli allmängods kan jag självklart bara spekulera i.

 Men det här ser jag framför mig: Nästa riksdagsval är 2014. Om Peter Jihde får något att säga till om i TV 4:s valbevakning vet jag med säkerhet att OM det finns inte bara en stor pekskärm utan också en BÖJBAR pekskärm. Då kommer den stå där i alla sin glans – för Jihde att peka och böja på.

 Kom i håg var ni hörde det först.

Jag hade gärna fortsatt att utveckla och fördjupa mig i grafens egenskaper – men nu ska jag på presskonferens med litterturpristagaren och sen ska jag prova kläder. Alltså inte i största allmänhet utan Klänningen.