Jag vore inte klok om jag inte använde den samlade kunskap vi har på tidningen när det kommer till Nobelbevakning. Tillexempel har Karin Ahlborg varit där. Så här fin var hon ihop med sitt stiliga sällskap, fotograf Urban Andersson:

 

 

Men ni ser inte Karins rygg.  Klänningen fick snabblagas efter en oförsiktig stretchrörelse under påklädningen. Inte oväntat blev detta en lärdom när hon generöst delade med sig:

 

Hej Karin!

Mina sorgliga (!) erfarenheter om Nobel kan sammanfattas så här:

•Gympa en smula i klänningen innan för att kolla hållfastheten. Några knäböj, ”nudda-tårna” och arm-sträck borde räcka. Om inte en söm ritschar då torde blåsan (klänningen, alltså) hålla för de något mer
behärskade rörelserna vid bordet.

•Se till att någon bussig typ messar dig om bilderna du lägger ut i själva verket är svarta eller hamnar på sniskan på grund av att att du i konstnärligt övermod vridit på kameran.

•Patrullera bordet när så många som möjligt satt sig så slipper du som jag bli misstagen för spastiker när du försöker utröna om den Peter Englund som enligt placeringslistan sitter längre ner vid ditt bord
verkligen är DEN Peter Englund. Och kolla placeringarna vid borden intill så att du vet om det är någon vits med att sitta baklänges.

Lycka till! 🙂

Karin

Ovärderliga tips! Stort tack till Karin Ahlborg. Men Peter Englund, son av Boden – känner jag garanterat igen. Svårare kan det vara med professor Peter A. Diamond – mottagare av pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Honom skulle jag inte känna igen om jag mötte honom på gatan. 

Sen kom det här, också från Ahlborg:

Öh, jag glömde:

Om man ska på Nobelfest måste man raka sig under armarna FAST DET ÄR VINTER.
Det är lätt att tappa bort bland snödrivorna…:-)

/Karin A

Jag ska inte göra dig besviken på den punkten Karin A.

Du kan pimpa din klänning tills korna går hem men har du hår i armhålorna kan du lika gärna komma i jeans och gympadojor och en tröja med kaffefläckar.

Åh, nu beskrev jag just hur jag såg ut när jag hade en casual dag på jobbet och de ständigt lika milda solstrålarna Virtanen och Cantwell undrade varför jag ”var grunge”.

Där fick jag nåt att tänka på. 

Här är de, solstrålarna: