Inte bara han. Den samlade herremannen i mörk kostym bredvid mig strök en tår ur ögat. Enligt uppgift satt delar av den svenska akademien och svalde och svalde. Själv grinade jag som ett barn.

Mario Vargas Llosa gav sin fru Patricia en enastående kärleksförklaring:

”Peru är Patricia, min uppnästa och okuvliga kusin som jag fick lyckan att gifta mig med för fyrtiofem år sedan och som fortfarande står ut med de manier, neuroser och anfall av dåligt humör som hjälper mig att skriva. Utan henne skulle mitt liv för länge sedan ha upplösts i en kaotisk virvel, och varken Álvaro, Gonzalo, Morgana eller de sex barnbarn som förlänger och gläder vår tillvaro skulle ha existerat. Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och inträngligar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor, och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns: ”Mario, det enda du duger till är att skriva.”

Jag vill också ha en Patricia. Jag vill ge Patricia ett pris.

För en svensk jämställdhetsfundamentalist är talet möjligen en provokation. Till er: Släpp sargen. Det var årets finaste kärleksförklaring, prins Daniels inräknat.

Sprang på Wiman på DN. Han var lika upphetsad som jag och rapporterade att varken den ständige sekreteraren Englund eller den tidigare ständige sekreteraren Engdahl hade sett en pristagare falla i gråt under sin föreläsning. 

Så här kaotiskt blev det Börshuset när familjen trängdes på scen efteråt. 

Som sagt: Vi har bra fotografer på tidningen, jag är bara den långa tjejen med Iphone. Den eleganta kvinnan vid maestrons sida är självklart den kära, uppnästa kusinen Patricia.

Avslutningsvis: Vargas Llosa satte ner sin beresta klack i backen, mot nationalism:

”Jag avskyr alla former av nationalism, en provinsiell, kortsynt och exklusiv ideologi – eller snarare religion – som begränsar den intellektuella horisonten och när etniska och rasistiska fördomar vid sin barm, för den upphöjer en slumpmässig omständighet som ens födelseort till sitt högsta värde och ett moraliskt och ontologiskt privilegium.”

Uppskattat, Vargas Llosa gillar olika.

Och allra sist det jag strök under först:

”Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.”

Betyg: Fem plus.