Just det! Jag har ju bett om tips från Nobelcoachen. Jenny Alexandersson var där förra året och gav mig dessa väldigt användbara tips: 

”Hej Karin,

Oj vad roligt! Du kommer få en toppenkväll! Får man rätt sällskap vid bordet så kommer de där fyra timmarna vid middagen att flyga iväg. Men ett bra tips – ät ordentligt innan du åker till Konserthuset. Väntan på maten är kopiöst lång och jag hade bara fått i mig en ynka ostmacka på jobbet eftersom det var så mycket att greja med innan det var dags att åka.

En annan sak som jag tabbade mig med var att inte hänga in jobbdatorn i garderoben innan det var dags att sätta sig till bords. Jag trodde att jag skulle kunna ha den på golvet nära till hands ifall jag akut behövde komma i kontakt eller skicka något till jobbet. Det hade varit bättre att ha den i garderoben eftersom allt sköttes via tel i alla fall och dessutom var den bara i vägen vid bordet.

De jag satt tillsammans med hade gått på Nobelfest i åratal så bra skvaller kan man få från folk runtomkring hela tiden.

Sköna skor är ett måste. SVT-folket travar runt med kängor under balklänningarna eftersom de inte orkar gå i klackar i så många timmar. Jag hade ett par väl ingångna klackskor.

Bra koll på kungafamiljen får man en trappa upp där de tar emot pristagarna i ett avskilt hörn av rummet efter middagen. 

När dansen börjar så kan man lätt bjuda upp någon av pristagarna för en ”intervju” och valsa ut på golvet. De är ofta lite fulla och glada och pratiga då.

Lycka till och stor kram

Jenny”

Supertack Jenny! 

* Äta mer än ostmacka – bra tänkt. Jag ska kolhydratsladda.

* Dansa med fnissig Nobelpristagare – det grejar jag.

* Spionera på de kungliga – ska jag göra allt jag kan.

* Sköna skor – check.

* Hamna med rätt sällskap sa du… hm. Där slutar min magiska kraft.

Oerhört fint armband från Zanzlöza smycken. Väska från Accent. 

Slipper vi ligga sömnlösa över detta. 

Så var Aktuellt slut. Deras fördjupningar blir bara längre och längre. Idag var SJ-paktetet… ja, 18 minuter och inget nytt kom fram mer än att det är svårt att lita på att tågen kommer i tid på vintern. 

Men det var inte det vi skulle prata om.

Nu börjar det närma sig! Jag har nu satt mig in i placeringen vid honnörsbordet och det finns absolut inget att tillägga om saken.

Mer än att de honoratiores som placerats i närheten av kungafamiljen bör vakta sin tunga och inte dra upp andra böcker än Mario Vargas Lllosas, Madde och Jonas brytning och också avhålla sig från frågor om  eventuell tillökning på Haga. Så ska det nog bli en trevlig sittning.

Själv brukar jag hamna vid knasbordet, vissa kallar det idiotbordet men det tycker jag är hårt. Men – det finns alltid ett bord för svårplacerade. Där hittar ni mig.

Senil och jättegammal morbror? Vi sätter honom med Karin. Hon kan prata med alla.

En skitjobbig gammal lumparkompis? Karin kan sitta bredvid honom, det blir nog bra. 

Dra era egna slutsatser om vi hamnar vid mitt bord. Och skulle ni råka vara jag? Då finns det inte mycket att göra. 

Bordplaceringar är en vetenskap.

För att göra det enkelt för sig följer man samma strikta regim varje år vid Nobelfesten. Man följer den så kallade Nobelordningen.

Kungen är finast och sen fyller man på Nobelpristagarna med respektive i den statusordning priserna har.

Alltså fysik, kemi, medicin, litteratur och ekonomi.

Varje år måste man också ta språkhänsyn för att det ska bli en trevlig middag. Tre och en halv timme är långt om ens språkkunskaper inte räcker förbi förrätten. 

Följande är värt att notera i år:

Kungen sitter bredvid Dr Irina Grigorieva, hustru till fysikpristagaren Andre Geim.

Drottning Silvia kan ta upp tråden från förra året eftersom hon alltid sitter med Nobelstiftelsens ordförande Marcus Storch. Vid sin andra sida har hon fysikpristagaren Konstantin Novoselov. 

Kronprinsessan Victoria sitter tillsammans med kemipristagaren Professor Ei- Ichi Negishi. Jag hoppas Vickan läst på om palladiumkatalyserade korskopplingar i organisk syntes. Det har inte jag. 

Prins Carl Philip sitter tillsammans med Patrica Llosa Urquidi, eller som hennes man kallar henne – ”min uppnästa och okuvliga kusin”. Patricia är gift med årets Nobelpristagare i litteratur – Mario Vargas Llosa som har prinsessan Christina till bordet – de lär få det trevligt. Christina är litteraturintresserad.

Och Prins Daniel då? På sin första Nobelfest får han sitta tillsammans med Mrs Sumire Negishi, hustru till Nobelpristagaren i kemi. Vid sin andra sida har han talmannens hustru, Fru Ylwa Westerberg, som är psykiatriker. 

Nu ska jag fördjupa mig i resten av bordet. Återkommer.

Åh, nu ser jag att Fredrik Reinfeldt sitter tillsammans med Mrs Ruth Edwards – som ju tar emot priset åt sin man Dr Robert G Edwards, pristagare i medicin och IVF-behandlingens urfader. 

Det är klippt. Det är färgat – men det ska också sättas upp.

Det får INTE vara tyskt och stramt säger Stylist-Pamela och visar:

Det ska mer vara så här:

Just det, fyller assistent-Caroline på. Mjukt och böljande:

Och här är vi nu:

Scen 11. Interiör, dagtid. Plats: Aftonbladets redaktion i Stockholm, telefoner ringer och det hörs ljud från en kaffemaskin. Kameran panorerar över rummet. En grupp människor syns i pentryt, de talar i telefon och med varandra. Någon läser en tidning. Någon tar en banan ur fruktkorgen.

Kameran fångar två kvinnor vid varsin dator. De sitter försjunkna i arbete. Eller är det något annat som fångat intresset?

Kvinna ett ser kanske lite trött ut men hennes hår är sammetslent och hennes röst mild:

– Irene?

Kvinna två är färgglad och har ett lite lurigt uttryck:

– Ja, Karin?

  Karin

Du har inte sett ett paket som skulle komma i mitt namn? Ett par underbrallor som – på ren kvinnosvenska – håller in och formar?

  Irene

  (röst går upp i falsett)

Ne-eeej. Jag har inte sett nåt paket.

  Karin

Men Irene! Det är ju du som har tagit mina Spanx!

Irene

(Försöker ignorera kvinnan med sammetslent hår)

Nej, det måste vara ett missförstånd. Men jag såg… Jag såg… Anders gick iväg med ett paket!

Karin

Irene! Julen nalkas och det är fult att narras. 

Irene

Men jag är bara nyfiken på allt som håller in och formar, säger Irene Beertema, 33.

Karin

Är du riktigt snäll kanske tomtefar ger dig det du önskar! 

Kvinnorna skrattar i glatt samförstånd.

I bakgrunden hörs en kaffemaskin. Telefoner ringer. 

Så gick också denna dag mot sitt slut.

Nej vet ni, nu är det dags för vetenskap.

Dagens huvudperson är Robert G Edwards, nobelpristagare i fysiologi eller medicin. För att förklara det mycket enkelt, Edwards är inte far till alla barnen – men väldigt många. Han belönas för utvecklingen av in vitro-fertilisering, det vi till vardags kallar IVF-behandling. Robert G Edwards blev helt enkelt den första att åstadkomma befruktning av mänskliga äggceller i provrör – eller cellodlingsskålar, om man ska vara petig.

 En som blev mycket glad över att priset gick till Edwards är Outi Hovatta, professor vid Karolinska institutet och forskare på ämnet assisterad befruktning.

– Det här är ett forskningsfält som inte skulle funnits utan Robert G Edwards. Han har betytt enormt mycket. Han gjorde det möjligt för oss att se hur ägg och könsceller utvecklas, på så sätt fick vi en kunskap om tidig humanutveckling på att sätt som vi inte hade kunnat förstå tidigare.

 Det första barnet som kom till genom provrörsbefruktning var Louise Brown. Hon föddes 1978 i Storbritannien och har sedan dess fått en egen son.

Vilket väl om något ringar in hela idén med priset som ska belöna en upptäckt som har en stor betydelse för mänsklighetens bästa.

Redan på 1950-talet började britten Robert G Edwards intressera sig för fertilitetsfrågan. Forskare före honom hade upptäckt att äggceller hos kaniner kunde befruktas i provrör och att processen gav ulliga, gulliga kaninungar.

Steget till att skapa en knubbig bebis med liknande metoder torde alltså vara inom räckhåll.

Och det var den, men inte utan kamp. Edwards avfärdades om en dåre med bristande etik, inte minst från religiöst håll. Då gäller det att stå på, och enligt Outi Hovatta är envishet ett utmärkande drag för den prisbelönte forskaren.

– Han är en visionär som såg ett mål och sen jobbade hårt trots kritikerna, han visste att de hade fel. Rob är mycket intelligent och envis, han är ödmjuk och generös. Väldigt bra att diskutera med. Han delar sin kunskap med alla som velat lära sig och han är särskilt generös mot unga forskare. 

Att Outi är ”Rob” med Robert beror på att de känt varandra sedan samma år som Louise Brown föddes. Och – de har inte bara forskat ihop. De har flugit helikopter i Lappland.

– Vi skulle ha en konferens om äggmognad och Robert ville så otroligt gärna se midnattssolen. Vi skulle vandra i fjällen i slutet av juni men Rob skadade sig när han joggade och vi fick flyga helikopter över fjällen. Han var lyrisk och sa att det påminde om kullarna i Yorkeshire där han växte upp, men istället för får såg han renar.

Idag är Robert G Edwards en gammal man, 85 år,  och orkar varken flyga helikopter eller flygplan. Han stannar hemma i England men har skickat ett ombud, hans fru Ruth G Edwards tar emot priset i sin mans ställe.

Ruth G Edwards är föresten också forskare. Robert och Ruth träffades när de fertilitetsforskade på möss i Edinborough på 50-talet. Hon har sedan mest ägnat sig åt att ta hand om familjen medan Rob ägnat sig åt att ta hand om assisterad befruktning åt par som hett önskar barn men inte kan få det på egen hand.

Med min ytterst begränsade kunskap om medicinsk forskning vill jag ändå säga:  rätt man vann. 

Saker du inte visste om Robert G Edwards, 2010 år nobelpristagare i medicin:

• Han är vegetarian.

• Och oerhört intresserad av djur och växter.

• Han fyller år den 27 september – som jag.

• Han är född i Manchester.

Nu – nu anar jag den röda tråden.

Det firar vi med en låt av en annan Rob, R Kelly. 

Jag tror många bebisar har blivit gjorda till R Kelly. Dock ej vid assisterade befruktningar. 

Jag ger mig nu ut på okända vatten mina vänner. Möjligt att jag ångrar mig men så här har jag tillbringat flera timmar denna vecka:

:

Notera sport bh:n. Snyggt.

Den lilla människan vid mina fötter är den magiska Caroline. Caroline Edström är assistent till Pamela Bellafesta som är stylist och utan dom skulle jag verkligen vara illa ute.  De jobbar med Sofi Fahrman och de har kuskat runt med Idolerna under hösten. Duger de för Idol-Minnah – ja då duger de för mig.

Här står de och väljer smycken. Stämningen kan bäst beskrivas som ”tät”: 

Min klänning är – nu säger jag det – en vinterdröm. Från Boss. I en färg mellan blått och grönt och jag ser mycket fram emot att bära den. Frågan är vilka skor som ska bära upp alltihop. Det här hade jag att välja på:

Skor från Topshop och H&M. Kanonsnygga och allt. Men öppen tå är svårt på vintern. Dessutom får de inte vara för höga eftersom jag är 176 och med tio centimeter klack blir jag 186 och sen håret på det – jag kommer mäta strax under två meter och såvitt Lasse Berghagen inte är på festen kommer jag inte hitta någon att dansa med. Det är en fin gräns mellan att se snygg och lång ut och att bara se ut som en målmedveten transa på väg till Manhattan.

Den här skon tycker Caroline. Kolla hennes bestämda blick. Jag älskar skorna, skulle jag verkligen vara på väg till en vild kväll i mörka rummet på Manhattan skulle jag ta de vilken dag som helst, det är inte det:

Men jag ska jobba, work the crowd. Och inte på Manhattan, utan på Stadshuset.

Så jag säger som min morfar sa till mig: Din vilja växer i skogen.

För Jenny Alexandersson, vår kungaexpert skickade ett meddelande till mig: 

”Sköna skor är ett måste. SVT-folket travar runt med kängor under balklänningarna eftersom de inte orkar gå i klackar i så många timmar. Jag hade ett par väl ingångna klackskor. Kram Jenny”

Just det! Därför vill jag ha ett par egna lägre och ingångna. Så där – tyckte Caroline om mitt val:

Okej men så bestämde vi det. Jag får ta mina egna dojjor.

Sen var det det där med häcken.

Så här illa kan det gå om man inte har rätt underbrallor. Varning för starka bilder:

Ja, jag håller in klänningen så det blir extra fult. Men det är för att jag ska få fram min poäng: Det man ska ha är självklart något som på kvinnosvenska ”håller in och formar”. Så det inte blir såhär:

Jag vet att det inte är mig det är fel på, utan trosorna. När verkligheten slår ner ser jag ut så här. Tyngd av prestationsångest, krav och livspussel och dessutom utan vettiga underbrallor:

Då tröstade Pamela mig och sa:

– Karin. Vi ska hitta något som formar och håller in. Om det så är det sista vi gör. Det kommer ett paket på posten.

Still waiting. 

Inte bara han. Den samlade herremannen i mörk kostym bredvid mig strök en tår ur ögat. Enligt uppgift satt delar av den svenska akademien och svalde och svalde. Själv grinade jag som ett barn.

Mario Vargas Llosa gav sin fru Patricia en enastående kärleksförklaring:

”Peru är Patricia, min uppnästa och okuvliga kusin som jag fick lyckan att gifta mig med för fyrtiofem år sedan och som fortfarande står ut med de manier, neuroser och anfall av dåligt humör som hjälper mig att skriva. Utan henne skulle mitt liv för länge sedan ha upplösts i en kaotisk virvel, och varken Álvaro, Gonzalo, Morgana eller de sex barnbarn som förlänger och gläder vår tillvaro skulle ha existerat. Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och inträngligar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor, och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns: ”Mario, det enda du duger till är att skriva.”

Jag vill också ha en Patricia. Jag vill ge Patricia ett pris.

För en svensk jämställdhetsfundamentalist är talet möjligen en provokation. Till er: Släpp sargen. Det var årets finaste kärleksförklaring, prins Daniels inräknat.

Sprang på Wiman på DN. Han var lika upphetsad som jag och rapporterade att varken den ständige sekreteraren Englund eller den tidigare ständige sekreteraren Engdahl hade sett en pristagare falla i gråt under sin föreläsning. 

Så här kaotiskt blev det Börshuset när familjen trängdes på scen efteråt. 

Som sagt: Vi har bra fotografer på tidningen, jag är bara den långa tjejen med Iphone. Den eleganta kvinnan vid maestrons sida är självklart den kära, uppnästa kusinen Patricia.

Avslutningsvis: Vargas Llosa satte ner sin beresta klack i backen, mot nationalism:

”Jag avskyr alla former av nationalism, en provinsiell, kortsynt och exklusiv ideologi – eller snarare religion – som begränsar den intellektuella horisonten och när etniska och rasistiska fördomar vid sin barm, för den upphöjer en slumpmässig omständighet som ens födelseort till sitt högsta värde och ett moraliskt och ontologiskt privilegium.”

Uppskattat, Vargas Llosa gillar olika.

Och allra sist det jag strök under först:

”Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.”

Betyg: Fem plus.

Jag vore inte klok om jag inte använde den samlade kunskap vi har på tidningen när det kommer till Nobelbevakning. Tillexempel har Karin Ahlborg varit där. Så här fin var hon ihop med sitt stiliga sällskap, fotograf Urban Andersson:

Men ni ser inte Karins rygg.  Klänningen fick snabblagas efter en oförsiktig stretchrörelse under påklädningen. Inte oväntat blev detta en lärdom när hon generöst delade med sig:

Hej Karin!

Mina sorgliga (!) erfarenheter om Nobel kan sammanfattas så här:

•Gympa en smula i klänningen innan för att kolla hållfastheten. Några knäböj, ”nudda-tårna” och arm-sträck borde räcka. Om inte en söm ritschar då torde blåsan (klänningen, alltså) hålla för de något mer
behärskade rörelserna vid bordet.

•Se till att någon bussig typ messar dig om bilderna du lägger ut i själva verket är svarta eller hamnar på sniskan på grund av att att du i konstnärligt övermod vridit på kameran.

•Patrullera bordet när så många som möjligt satt sig så slipper du som jag bli misstagen för spastiker när du försöker utröna om den Peter Englund som enligt placeringslistan sitter längre ner vid ditt bord
verkligen är DEN Peter Englund. Och kolla placeringarna vid borden intill så att du vet om det är någon vits med att sitta baklänges.

Lycka till! 🙂

Karin

Ovärderliga tips! Stort tack till Karin Ahlborg. Men Peter Englund, son av Boden – känner jag garanterat igen. Svårare kan det vara med professor Peter A. Diamond – mottagare av pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Honom skulle jag inte känna igen om jag mötte honom på gatan. 

Sen kom det här, också från Ahlborg:

Öh, jag glömde:

Om man ska på Nobelfest måste man raka sig under armarna FAST DET ÄR VINTER.
Det är lätt att tappa bort bland snödrivorna…:-)

/Karin A

Jag ska inte göra dig besviken på den punkten Karin A.

Du kan pimpa din klänning tills korna går hem men har du hår i armhålorna kan du lika gärna komma i jeans och gympadojor och en tröja med kaffefläckar.

Åh, nu beskrev jag just hur jag såg ut när jag hade en casual dag på jobbet och de ständigt lika milda solstrålarna Virtanen och Cantwell undrade varför jag ”var grunge”.

Där fick jag nåt att tänka på. 

Här är de, solstrålarna: