Det är ett hårt jobb men nån måste göra det.
Och det var inte jag.
Jag har fått hjälp med precis allt – och det är vad veckan lärt mig.
Våga sök hjälp.
Kompisar kan aldrig göra håret lika fint eftersom de bara gör det de själva är fina i.
Sminkningen blir aldrig lika elegant när man själv duttar och penslar.
Att måla naglarna snyggt – ett fall för vetenskapen.
Men det är nu det andra jobbet börjar.
För 260 servitörer och servitriser.
För källarmästaren och kökschefen och de 45 kockarna som ska se till att 1300 gäster ska få mat samtidigt.
För tjugo dansare och tre operasångerskor som just nu repeterar för att kunna genomföra kvällens divertissement – det vi till vardags kallar underhållning. ”A Noble fantasy” är koreograferad och skriven av den rutinerade koreografen Birgitta Egerbladh och hon har utgått från ”forskarens kreativa process”.
Det är, som ni hör, precis som vanligt.
Fanfar och Kungens skål är klockan 19.11.
Fanfar och Skål till Alfred Nobels minne klockan 19.13
Och det är självklart hela grejen med Nobelfesten. Det ska inte ändras.
Allt är planerat in i minsta sekund.
Också för oss som jobbar. Jag blev uppringd av SVT i veckan som ville försnacka inför den minut – 60 sekunder – jag ska vara med i sändningen ikväll. Blinka inte runt 21.15 för då missar ni det.
Själv ser jag fram emot precis allt.
Jag kommer vrida huvudet ur led för att se om konversationen flyter på som den ska vid honnörsbordet. Och om det verkligen är vin i Victorias glas.
Jag kommer bjuda upp Jan Björklund och kolla hur det går med löftet han gav på höstens valaffischer. Det om att Sverige ska få Nobelpris också – inte bara ge till andra framstående nationer. Just nu är vi en större handbollsnation än vetenskapsnation.
Jag har kommit på ett spratt som ska genomföras, om det så är det sista jag gör.
Och jag ser mycket fram emot att se vad ”Det levande repet” är för något. Det bryts nämligen klockan 18.30 och gästerna får ta plats.
I år, precis som alla år.