Här är skälet till varför jag älskar min frisör:

 

Håret är mjukt som sammet. Det blev det eftersom Ida knows her shit som en riktig Cripstjej från Östergötland.

– Jag gör en dunderkur som ger dig glansigaste håret på festen, sa hon och försjönk i frisörkoncentration.

 

Och sen träffade jag en annan kund som jag lovade jag inte skulle avslöja. Men – hon jobbar på SVT och ska också bevaka Nobel. Vad ger ni mig för det sammanträffandet?

Här blir den hemliga SVT-profilen schamponerad av Jackie:

 

 

Jackie är för övrigt en fena på brazilian blow out. Alltså inte det en kund frågade efter, brazilian blow job. 

Brazilian blow out är hårbehandling på modet. Det vet jag för att Sofi Fahrman skrev om det tidigare i höst. I New York gör ALLA brazilian blow outs. Håret får lyster och blir superlätt att hantera. Det är dyrt, 2500 kronor. Håller 12 veckor och gör hela morgonen lättare eftersom du inte behöver platta och greja.

Eftersom jag har ett stort intresse för allt som är ”lyster” tänkte jag att det kunde vara något för mig. Men fick blankt nej, eftersom jag inte har ”problemhår, som Jennifer Aniston”. Det här är ett annat skäl till varför jag älskar Najs-gänget: De säger som det är.

Vill man bort från sitt lockiga och bråkiga hår är det också väldigt effektivt om jag begriper saken rätt, men just volym och fall har inte varit ett stort problem för mig. 

Jag är i allafall otroligt glad att de tänkt på Jennifer Aniston i samma andetag som mig. 

Sen gillar jag att Ida och Nadire har synkroniserat sina glasögon:

Ja, det var en dag bland verklighetens frisörer. Jag lämnar er med en bild på en tjej med problemhår: 

 

Najs-Ida hälsar att hon inte alls är från Norrköping utan Linköping.

Det kan verka som ett minimalt problem – men sanningen är att fejden mellan de två östgötska metropolerna är lika hård som den mellan crips och bloods.

 Research är A och O. Håret ska bli mörkare än Kate Middletons men inte lika mörkt som drottning Silvias. Ida tycker drottningen valt en något för mörk nyans.  Möjligt.  Men hon är konsekvent, hon har alltid samma färg. 

Här sitter jag helt avslappnad på arbetstid.  Just nu är det presskonferenser för alla pristagarna förutom Vargas Llosa ute på universitet, men som sagt – vi måste alla prioritera. Sa jag att Ida är den skickligaste frisören som kommit ur staden Norrköping?

Så här glad blir man av ett Nobelpris i litteratur:

 

Vi har prisbelönade fotografer på tidningen. Jag är inte en av dom.

Mannen vars huvud anas är han som står i fokus vid tillkännagivandet, Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Idag fick han nöja sig med att dirigera frågor till den upphetsade presskåren som roligt nog bestod av många kollegor från spanskspråkig media.

Svenska akademien gav priset till Vargas Llosa ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.

Touché.

Vargas Llosa är spännande att läsa, han pågår på många nivåer samtidigt. Han väver sina romaner brutalt skickligt mellan olika berättarperspektiv och olika röster, så pass att man kan ha nytta av en lathund med historiernas olika personer. I ”Bockfesten” tillexempel, där står livsödena på rad.

Romanen kom år 2000 och är historien om Dominikanska republiken under general Trujillo. Här skildrar Vargas Llosa makt, underkastelse och anpassning och han gör det med kirurgisk precision utan att någonsin släppa på närheten till berättelsens huvudpersoner och deras psykologi. Det låter möjligen en smula dystert men det är det inte, det är ett julklappstips.

Vargas Llosa har vid det här laget hunnit med de flesta litterära genrer, inte minst satir. Den latinamerikanske litteraturforskaren Raymond L. Williams daterar Vargas Llosas ”upptäckt av humor” till 1974 och romanen ”Pantaleón och soldatbordellen” Vargas Llosa var då 38 år. Jag misstänker att han hade roligt innan 38 års ålder, han ger intrycket av att vara en personen som har nära till skratt. Även om han också ger uttryck för en mörk syn på kulturen status idag. Kultur kan vara underhållande men får inte reduceras till banal ytlighet.

På presskonferensen skyllde han sitt allvar på Sartre, en idol i unga år:

– Sartre var smart och klipsk, men han var inte rolig och han log aldrig. Seriös litteratur skulle inte vara rolig, trodde jag. Men jag ändrade mig när jag skrev ”Pantaleón och soldatbordellen”.

Tur. Hade han hållit fast vid sin allvarliga regim hade vi inte fått ”Tant Julia och författaren” som kom 1977 och som är en oemotståndligt varm och rolig berättelse, baserad på en verklig händelse i författarens liv. Mario Vargas Llosa var 18 år och blev kär i sin 13 år äldre släkting, i romanen döpt till tant Julia (Som alltså uppnått den aktningsvärd åldern av 32 år. Minns att detta var i Lima på 50-talet). I boken figurerar en kortväxt boliviansk demonförfattare med förkrympt högerhand som hyser stark avsky mot argentinare och delar in Lima i zoner som exempelvis A.B.T.N (Arbetsovilliga, Bögar, Tjuvar, Nattfjärilar) och T.P.D.I (Tjänstefolk, Proletärer, Daglönare, Indianer). Det är ett annat julklappstips.

I en intervju gjord av Dagens Nyheters Björn Wiman får ni en utmärkt introduktion till författarskapet. Missa inte fördjupningen om striden mellan Sartreianer och Borgeianer som Vargas Lllosa var inblandad i som ung. Han pluggade juridik och litteratur vid San Marcos-universitetet i Lima och drev ihop med två kompisar tidskriften ”Literatura”.

Mycket har hänt sedan dess: Vargas Llosa övergav marxismen för liberalismen och samhällsdebatterande existensialisten Jean-Paul Sartre för Jorge Luis Borges – som inom litteraturvetenskapen sorteras under magisk realist. Eller för att tala med Vargas Llosa: Borges hyste ett programatiskt ointresse för verkligheten.

De som stört sig på att Vargas Llosa tilldelades det prestigefyllda Nobelpriset har gjort så av i huvudsak två skäl: Han är machosexist. Han är liberal.

Vill man bygga på sin tes om att Mario Vargas Llosa har en lysten blick när han skildrar kvinnor kan man läsa ”Den stygga flickans rackartyg”, en bok jag gillar mycket trots det överflöd av skälmska blickar, tjocka läppar, trånga sköten och stenhårda bröstvårtor som berättelsen är sprängfylld av. Här handlar det om en man och en kvinna vars öden tvinnas ihop under en livstid. Han en statstjänsteman som övergett revolutionen för att jobba inom Unesco, hon en skamlös social klättrare med förkärlek för oralsex. Det är ett tredje julklappstips.

På presskonferensen ville Mario Vargas Llosa inte oväntat nyansera bilden av sig själv.

– Här påstår man att jag företräder machismo. I Peru är det tvärtom. Men sant är att machismon är stark i latinamerika. Och angående de politiska stämplarna jag har fått. Jag är inte neoliberal. Jag är liberal, jag tror på demokrati och frihet.

1990 ställde Mario Vargas Llosa upp i presidentvalet i Peru för center-höger koalitionen Frente Democrátio men fick spö av utmanaren Alberto Fujimori som stöttades av vänstern. Han säger att han gav sig in i striden eftersom den bräckliga peruanska demokratin stod inför extrema utmaningar som hyperinflation och inflytandet av den maoistiska rörelsen Sendero Luminoso.

Rätt eller fel av svenska akademien att ge priset till en före detta politiker?

Han är en bitter antidemokrat tycker America Vera-Zavala, dramatiker med mamma från Peru.

Nej då, han är Latinamerikas framtid tycker den liberale debattören och författaren Fredrik Segerfeldt.

Även om Nobelpristagaren i litteratur säger att han inte längre är en politisk person tänder han när frågorna kommer in på Wikileaks. Han är kluven – å ena sidan är transparens alltid att föredra, å andra sidan är risken att förtroenden undergrävs och då är demokratin i fara.

På en fråga om hur han ser på den mexikanska regeringens kamp mot drogkarteller understryker han sin ståndpunkt om att kriminaliteten som följer på droghandel kan bekämpas först om man legaliserar drogerna. De enorma summor som läggs på repression bör riktas om till utbildning och rehabilitering.

Hm, osvenskt.

Jag vet att man ska blogga kort och inte långt men jag vill ändå nämna ett tips från den nobelprisbelönade skrivcoachen: Det man inte har i talang kan man ta igen med hjälp av disciplin, ihärdighet och envishet. Se bara på Flaubert.

Saludos!

 

Mitt jobb är relativt enkelt att beskriva: Jag är debattredaktör på Aftonbladet. Det betyder att jag varje dag ungefär sexton gånger ger samma besked till folk som ringer:

 – Skriv hellre kort och bra än långt och dåligt. Inte längre än 5000 tecken inklusive blanksteg.

 Den här veckan står jag inför ett betydligt tuffare uppdrag.

 Det är Nobelfest på fredag och jag ska dit.

Inte för att jag under det förlupne året hafva gjort menskligheten nytta, som Nobel enligt sitt testamente menade att en värdig pristagare skulle ha gjort. Jag är på plats för att bevaka.

Och Alfred Nobel skrev inget om vilka kvalifikationer festens gäster borde besitta.

Tur för mig.

 Ärligt talat:

Jag är långtifrån förberedd och känner viss panik inför hur tusan jag ska hinna.

Jag har inga skor. Har inte klippt mig sen augusti. Inte färgat håret sedan mars.

Mitt ansikte skiftar i blekgrönt, en nyans som bryts av skuggorna under ögonen som går i mörkgrått. Jag ser alltså ut som svenskar brukar se ut i december.

Jag borde vid det här laget självklart ha tvärkoll på EXAKT varje pristagares bedrift.

Jag är inte riktigt där än.

Men jag är inte sämre än att jag kan göra en lista och bocka av.

Idag: Fysikpriset och kläder. Och Mario Vargas Llosa.

Visste ni att Fysikpriset räknas som det finaste eftersom Alfred Nobel nämnde det först i sitt testamente?

I år går det till Andre Geim och Konstantin Novoselov. båda är födda i Ryssland och verksamma vid University of Manchester i Storbritannien. De får priset för utvecklingen av det tvådimensionella materialet grafen. Mer om det senare men första två detaljer:

Manchester är en kär stad med många namn, som Madchester och Storbritanniens Norrköping.

Madchester efter den alternativa musikscen som växte fram i staden i slutet av 80- och början av 90-talet. Nu minns vi ett ögonblick band som Stone Roses och Happy Mondays. Vi kommer ihåg att musiken var en mix av psykedelisk indiepop och dans/acidhouse. I bland var det bra och ibland mest jobbigt, som i A Guy Called Gerald.

Men – medan ni andra satt på parkeringen på Hultsfredsfestivalen och tog holländskt fultjack i väntan på att The Charlatans skulle gå på scenen, satt en flitig student i Nizhny Tagil, Ryssland, och löste… fysik. Konstantin Novoselov är nu 36 år och professor och Royal Society Research Fellow vid University of Manchester. Han var alltså 20 år när The Stone Roses 1994 släppte ”Second coming”. Det blev aldrig någon second coming för bandet som till följd av bittra gräl föll i bitar kort efter att skivan – sedd som den som punkterade bandets karriär -kom. I mitten av nittiotalet gick luften ur hela madchesterrörelsen, kreativiteten hade stagnerat, droger och gängbråk hade tagit över. Nattklubben The Hacienda stängde och skivbolaget The Factory gick i konkurs. Det var över.

Nåväl.

Bättre gick det för Konstantin Novoselov:

I dag gift med Irina Barbolina och pappa till tvillingdöttrarna Sophia och Victoria, 14 månader gamla. Hela gänget följer med till Stockholm.

Tillsammans med Andre Geim utvecklade han alltså ett supermaterial kallat grafen.

Det är extremt tunt och lätt och har enligt den Kungliga Vetenskapsakademien exceptionella användningsområden, inte minst inom elektronik.

 Och det var när de tog kattexempelet som jag vaknade:

 Grafen är ett extremt starkt material, mycket starkare än stål. En kvadratmeter stor grafenbit kan bära en fyra kilo tung katt trots att grafenbiten bara skulle väga 0,77 milligram, ungefär lika mycket som ett morrhår.

Otroligt.

Här är vår katt Yatzy, 12 år och med den nätta vikten 2,6 kilo. Hon skulle alltså med lätthet kunna sätta sin kattrumpa på en bit graf. Om hon var på humör.

 

Sen var det en annan sak, det finns en teknisk revolution runt hörnet om man ska tro vetenskapen. Vilket vi väl denna vecka bör göra:

Materialet kommer kunna användas för väldigt tunn och böjbar elektronik – som tillexempel pekskärmar.

Upptäckten av grafen skedde så sent som 2004, när Novoselov var 30 år. Fysikpriset kom alltså rekordsnabbt. Hur snabbt det här kommer sprida sig och bli allmängods kan jag självklart bara spekulera i.

 Men det här ser jag framför mig: Nästa riksdagsval är 2014. Om Peter Jihde får något att säga till om i TV 4:s valbevakning vet jag med säkerhet att OM det finns inte bara en stor pekskärm utan också en BÖJBAR pekskärm. Då kommer den stå där i alla sin glans – för Jihde att peka och böja på.

 Kom i håg var ni hörde det först.

Jag hade gärna fortsatt att utveckla och fördjupa mig i grafens egenskaper – men nu ska jag på presskonferens med litterturpristagaren och sen ska jag prova kläder. Alltså inte i största allmänhet utan Klänningen.