Jag vet var jag sitter. Min bordsherre heter professor Erik B Karlsson. Vad han är professor i framgår ej. Om det är kemi eller fysik ligger jag py till. Det närmsta jag har kommit KTH är att jag en gång dejtade en kille dom bodde på Drottning Kristinas väg, på campus.
På min andra sida har jag den japanske journalisten Taro Mitamura. Jag har heller aldrig varit i Japan.

Och så här! Olle Kvarnsmyr kommer sitta så här finklädd i webb-tv ikväll. Don’t miss.

Aftonbladets klädkod. 
Ikväll jobbar vi så här!

Detta gör jag ikväll: Uppdaterar bloggen så mycket jag förmår.

Det är fotoförbud under middagen och dessutom har jag i detta nu ingen blixt på kameran – så det kan bli en del mörka darrbilder som vid fotografiets födelse.

Men – vi har ett grymt upplägg i kväll med total Idol-koll och total Nobel-koll på ettan så ni kommer veta allt om glassbomber och Idolkriser.

Och min nya mobil funkar inte att blogga och mms:a från.

Helin erbjöd sig artigt att låna ut sin mobil. 

”Men då kan du få en massa konstiga samtal, så det kanske inte är så bra idé?”

Nej. 

Men okej. First thing first.

När Irene såg mig sa hon:  

”Karin, ska du verkligen ha den där koftan?”

Håret och sminket är på plats och snart ska jag och Sofis mode – Nina Johansson börja påklädningen.

Ingen kvinna ska behöva klä sig festfin själv.

Den här bilden tog min goda vän och kollega Sofia OO.

Hon tyckte jag såg ”Inte så glamorös ut”? Vafalls?

Tänderna är borstade och jag har duschat. 

Och jag får i mig lunch! Peppen på väg tillbaka.

Nej! Det som inte får hända hände! Jag tappade festpeppen. Det kan hända att man dippar precis innan. Helst om man inte hunnit med lunchen.

Nu ska jag hitta tillbaka till festglädjen med Timbaland och Justin Timberlake. Och en liten salladslunch.

Vittjade mejlen. Och vad låg där om inte ett meddelande från Alex?

Kära Karin. 

Jag vill ge dig ett råd inför festen. Först av allt vill jag säga något om “de intellektuella”.

Ju mer intellektuell man blir, desto mer apart som människa blir man. Det måste vara något med forskningen som alienerar de här akademikerna från omvärlden. Jag hamnade bredvid en forskare och en professor. Båda satt apatiska som Rain Man och petade i maten. Att konversera var det inte tal om. Någon av dem, professorn, hade hakat upp sig på att de stavat fel på hans namnlapp vid bordet. Han kunde inte släppa det under hela middagen. Jag kunde säga något, han tycktes lyssna men så avbröt han mig med tom blick: “Det var ju ändå fan att de inte kunde stava rätt…”

Akademikerna är helt enkelt inte särskilt trevliga att ha att göra med. Jag nämner detta eftersom du kommer att sitta med de här människorna under den längsta middagen i ditt liv. Det är viktigt att stålsätta sig, tror jag. Att inte INBILLA sig något. Tro inte att du ska sitta där med någon fascinerande forskare som kan berätta på ett sätt så att du förstår om något som faktiskt fascinerar dig. Förvänta dig stel tystnad, pet i maten och PÅ SIN HÖJD ett par, tre vänliga kallratsfraser till höger och vänster.

/Alex

Okej. Mycket kan jag står ut med. Men människor som inte kan smälta en felstavning å tre och en halvtimme – där går min gräns.

Måtte jag hamna bredvid en glad och ytliga tv-profil från ett grannland.

Det är ett hårt jobb men nån måste göra det.

Och det var inte jag.

Jag har fått hjälp med precis allt – och det är vad veckan lärt mig.

Våga sök hjälp.

Kompisar kan aldrig göra håret lika fint eftersom de bara gör det de själva är fina i.

Sminkningen blir aldrig lika elegant när man själv duttar och penslar.

Att måla naglarna snyggt – ett fall för vetenskapen.

 Men det är nu det andra jobbet börjar.

För 260 servitörer och servitriser.

För källarmästaren och kökschefen och de 45 kockarna som ska se till att 1300 gäster ska få mat samtidigt.

För tjugo dansare och tre operasångerskor som just nu repeterar för att kunna genomföra kvällens divertissement – det vi till vardags kallar underhållning. ”A Noble fantasy” är koreograferad och skriven av den rutinerade koreografen Birgitta Egerbladh och hon har utgått från ”forskarens kreativa process”.

 Det är, som ni hör, precis som vanligt.

Fanfar och Kungens skål är klockan 19.11.

Fanfar och Skål till Alfred Nobels minne klockan 19.13

 Och det är självklart hela grejen med Nobelfesten. Det ska inte ändras.

Allt är planerat in i minsta sekund.

Också för oss som jobbar. Jag blev uppringd av SVT i veckan som ville försnacka inför den minut – 60 sekunder – jag ska vara med i sändningen ikväll. Blinka inte runt 21.15 för då missar ni det.

 Själv ser jag fram emot precis allt.

 Jag kommer vrida huvudet ur led för att se om konversationen flyter på som den ska vid honnörsbordet. Och om det verkligen är vin i Victorias glas.

 Jag kommer bjuda upp Jan Björklund och kolla hur det går med löftet han gav på höstens valaffischer. Det om att Sverige ska få Nobelpris också – inte bara ge till andra framstående nationer. Just nu är vi en större handbollsnation än vetenskapsnation.

 Jag har kommit på ett spratt som ska genomföras, om det så är det sista jag gör.

 Och jag ser mycket fram emot att se vad ”Det levande repet” är för något. Det bryts nämligen klockan 18.30 och gästerna får ta plats.

I år, precis som alla år.

Sen var det ju en kille till som varit på Nobelfesten för Aftonbladet. En kille som heter Alex. Alex Schulman. Han har visst en webb tv-show och en blogg och en bok och en bok till och en lista. Han har helt enkelt lite andra saker för sig – än att ställa upp för gänget .

Här sitter han som inget hänt med vår nöjeschef, Klas Lindberg.

Jag: Kom igen Alex. Svara på mitt mejl. Jag vill ha tips från coachen.

Alex: Jag ska. Jag ska bara spela in mitt webb tv-program.

Jag: Jag ska bara sa Alfons Åberg.

Alex: Okej. En sak: Håll för i helvete inga spontantal.

Jag: Okej då.

Så: Inga spontan tal – det grejar jag.